SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1968  
SJAS ʃa4s, sbst.2, l. SCHAS ʃa4s, sbst.2, n. (Knorring osv.), äv. (numera föga br.) r. l. m. (Böttiger, Säfström); best. -et, ss. r. l. m. -en; pl. =.
Ordformer
(sch- 1843 osv. sj- 1965 osv.)
Etymologi
[vbalsbst. till SJASA, v.1; i bet. 2 möjl. äv. att fatta ss. substantivisk anv. av SJAS, interj. (jfr HUJ, interj. o. sbst.1)]
1) (vard.) motsv. SJASA, v.1 1, abstr. l. konkret(are): sjasande, sjasning; särsk. med tanke på l. enbart om åtföljande (viftande) rörelse med hand (o. arm). Så fort .. (Gräsfelt) somnat var Brita-Lena framme med en våt trasa och drog över ansiktet. Gräsfelt slutade nynna, sträckte ut handen för att schasa bort flugan. Så gjorde Brita-Lena ett nytt drag och Gräsfelt ett nytt schas. Johansson SmedBrukspatr. 17 (1933). DN(A) 1965, nr 297, s. 10.
2) motsv. SJASA, v.1 3.
a) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) jäkt, flängande. Gud vet, huru jag skall orka med det eviga schaset (sade majorskan om de förestående kalasen). Knorring Skizz. II. 2: 20 (1845). Säfström Skymn. 21 (1853).
b) (†) i uttr. gå som en sjas, opers.: gå i en flygande fläng l. som ett huj. Böttiger 3: 59 (1843, 1858).
Spoiler title
Spoiler content