SJOFSA ʃof3sa2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. sjåfsa, gå med släpande steg, vara långsam o. tafatt; sidoform till sv. dial. såfsa, dra fötterna efter sig, gå tungt (t. ex. i snö), slarva; sannol. till sv. dial. sjubba, söla, låta ngt dra ut på tiden, resp. sv. dial. subba, såbba, traska i väg i slaskigt väglag, vara långsam (se SUBBA, v.); jfr med avs. på bildningen SJAFSA, v. — Jfr SJOBBIG, SJOFSA, sbst., SJOFSIG]
(i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) gå med släpande steg; äv. allmännare: gå l. röra sig sakta o. d.; jfr SJAFSA, v. Tholander Ordl. (1872). Klint (1906). —
Särsk. förb. (i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): SJOFSA AV10 4. ge sig av l. i väg med släpande steg; pallra sig av. Bremer Pres. 102 (1834). —
SAOB
