[sv. dial. sjonk, stycke av plagg l. tyg; möjl. ombildning av sv. dial. skunk, skonk (med slutet o), skånk (nedhängande kant på) kjol, (rock)skört, de tre nedersta varven på laxgarn (se SKUNK), gm anslutning till ett l. annat ord med uddljudande ʃ, t. ex. SKYNKEl. SJOK;jfr sv. dial. sjonk, de tre nedersta varven på laxgarn, sannol. ombildning av skonk gm anslutning till SJUNKA]
= SJÅNK-ÄRM;numera bl. ss. förled i ssgr. Ärmarne korta och tätt åtsittande, men från armbågen försedda med ofantligt stora, öppna, hängande skjånk. SthmModeJ 1855, s. 96.
Ssgr (numera mindre br.): SJÅNK-FASON. fason (se d. o. 2) utmärkande för sjånkärm. SthmModeJ 1854, s. 9. —
-ÄRM. om (nedtill) vid, löst hängande (klocklik) ärm (på klänning l. kimono); äv. bildl. Skjånkärmar, mer eller mindre vida, äro ännu på modet. SthmModeJ 1854, s. 4. (De i Östturkestan uppgrävda buddabilderna buro) Sida, veckrika mantlar med sjunkärmar. Hedin GmAs. 2: 110(1898). En väldig löjtnantshjärtbuske med yviga, graciösa schonkärmar stod mitt på gräsplanen framför huset, på den sidan där gården vände ansiktet utåt världen. Carlsson Dagsv. 212(1927).
SAOB
