SKAGE l. SKAG, sbst.3, r. l. m.
Etymologi
[sv. dial. skag, m. l. n.; jfr d. skage, äv. skag, fvn. skagi, nor. dial. skage, skag; jfr äv. fsv. skaghi, ss. binamn på person, samt fvn. (o. nor. dial.) skaga, sticka fram; i avljudsförh. till SKOG. — Jfr SKAG, sbst.1—2, SKÄGG]
(†) udde. En skag eller utgrund, ligger ut åt hafwet, därest folk bor, som Småmöyar är kallat. Björner Samson 20 (1737; fvn. orig.: skagi). Lagerbring 1Hist. 1: 468 (1769; fvn. orig.: skagi). — Anm. 1:o Ordet förekommer äv. i (alltjämt brukliga) ortnamn, t. ex. Gyllenius Diar. 55 (c. 1670: Hammeröö Skage); jfr OrtnVärml. 7: 29 (1922: Hammaröskage). 2:o I nedan anförda språkprov kan ordet skagen möjl. vara pl. best. av SKAG ss. n. [jfr sv. dial. skag, n.]; sannol. är det dock felaktigt för skogen, sg. best. av SKOG. (Under en sjöresa till Tyskl. år 1620) bleff starckt motwädher (söder om Öland) och komme så när wij såge skagen i Danmark (dvs. i Blekinge). HH VIII. 3: 7 (1620).
SAOB
