SKAK ska4k, sbst.2, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skak; jfr fsv. skakhälda, ett slags hälla (för häst), o. lt. o. t. schake; möjl. rotbesläktat med HAKE, sbst.2 — Jfr SKAKEL]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat)
1) (fot)boja l. (fot)bindsle; särsk. dels: hälla (se HÄLLA, sbst.2 1) l. tjuder l. kreatursbindsle, dels: hundkoppel; äv. mer l. mindre bildl. (Sv.) Skaak. (t.) Fuszstrick. Schroderus Dict. 82 (c. 1635). (Fsv.) Hælla .. (sv.) Hälla, Skaak, (lat.) Pedicæ vel compedes boum equorum. Verelius 103 (1681). En hwar war glad och nögd, så glädjen stod i taket: / Så när som gårdens hund, som ifrigt afslet skaket. Livin Kyrk. 136 (1781). Lönligt i hjertats innersta rum / Låg Raseriet i kedjor och stum / Fången, i feberns slumrande brand, / Ryckte blott sakta på skaket ibland. Atterbom SDikt. 2: 181 (1814, 1838). jfr FJÄTTER-, FÄ-, HUND-SKAK.
2) om vardera av de två stänger i en draginrättning mellan vilka ett dragdjur spännes, skakel; äv. koll., om skaklar (förr äv. om häremot svarande draginrättning med kedjor); särsk. i uttr. dubbelt skak, för parkörning. En Bryggiare Wagn medh tree steghar och dubbelt skaak. SthmStadsord. 1: 113 (1654). En stång, som af en owålig bonde .. hade kunnat blifwit brukat til skak för en kärra. DZHallman (1755) hos Linné Bref I. 6: 385. Fot-plogar .. hafva en kort plog-ås, hvilken .. anspännes .. med skak eller länk. VetAH 1759, s. 204. Rinman 2: 942 (1789; om draginrättning med kedjor). Weste FörslSAOB (c. 1815; koll.).
Ssgr (till 2, †): SKAK-SLÅ. i hästvind: svängel försedd med märlor för fästande vid draganordning. Rinman 2: 1143 (1789). —
SAOB
