SKAK ska4k, sbst.4, n. (Sahlstedt osv.), äv. (i bet. 1, i vissa trakter, i sht vard.) r. l. m. (WoL 1265 (1889) osv.); best. -et resp. -en; pl. =.
1) (i sht vard.) motsv. SKAKA, v. I 1, III: skakande, skakning; särsk. motsv. SKAKA, v. III, om skakning(ar) l. skälvning(ar) i kroppen; särsk. (i vissa trakter) i uttr. ha l. få skaken, ha resp. bli ansatt av skakning(ar), ha resp. få skälva(n), skaka resp. börja skaka. Sahlstedt (1773). En man som han kunde väl för tusan inte kallas drinkare. Löjligt. Visserligen hade han litet skak ibland, men (osv.). Serner Birck 149 (1917). (Hyndan) har ”skak” .., hon rister på huvudet och i hela kroppen, oavbrutet. Holmström LändStränd. 2: 147 (1919). Ha, få skaken. Östergren (1939). särsk. motsv. SKAKA, v. I 1 o, III a, b, om skakande l. skakning av vagn l. tåg l. bärstol o. d. (som ngn utsättes för vid färd). Skaket och rusket (vid färden i bärstol genom urskogen) skulle småningom föra hemåt mot slutet av våra långa strapatser. Wilhelm Dvärg. 290 (1922). ÖgCorr. 1968, nr 276, s. 10 (vid färd med tåg).
