SKAK ska4k, sbst.3, n.; best. -et; pl. =.
Etymologi
[sv. dial. skak; sannol. (med en urspr. bet.: ngt ut- l. framskjutande) etymologiskt identiskt med SKAK, sbst.1]
(numera bl. i vissa trakter) (åt sidorna utskjutande) botten l. flake på l. till fordon; äv. om fordon försett med sådan botten osv. (jämte sidolämmar), särsk. om fyrhjulig vagn med gallerverk l. stegar vid sidorna (för transport av hö l. halm l. ved o. d.), skrinda; äv. (med anslutning till SKAKA, v.) om (arbets)vagn utan fjädrar. (Säden) får föras in på logen å särskilte här til gjorda wagnar med låga Jul och breda skak. Hallman Blacksta 31 (1748). Sjelfwa Skaket eller wagns-botnen (på en vagn för forsling av sten) lägges ned på backen och windas sedan (när man vältrat på stenarna) upp så högt det bör ske. VästmFmÅ 13: 114 (1772). Dalin (1854; om skrinda). (I Damaskus) der djupt beslöjade kvinnor i hvitt / på buffeldragna skaket / i skydd af linnetaket / från badet åka hem. Heidenstam Vallf. 106 (1888). Jag åker inte på ett skak efter en blind märr, tjöt hon. Jag är väl ingen tiggarkäring heller, så jag skall behöva åka på dyngvagnen. Wester Reymont Bönd. 3: 128 (1924). De hade kört in hö hela dagen hos Österfolks. Nitton gånger hade Torsten svängt in bakom vagnslidret. .. Nitton gånger hade han slängt högafflarna ned på det tomma skaket. Oliv Röst. 44 (1929). Östergren (1939; om vagn utan fjädrar). — jfr HÖ-, VED-SKAK.
SAOB
