SKALDERI skal1deri4, n.; best. -et, äv. -t.
Etymologi
[jfr ä. d. skjalderi; sannol. bildat till SKALD, sbst.1, efter mönster av POETERI (i sv. möjl. urspr. efter d.); i senare tid uppfattat ss. vbalsbst. till SKALDA]
(numera bl. vard., skämts.) diktkonst, skaldekonst; diktande, poetiskt författarskap; stundom konkret: dikt l. (koll.) diktning. Verelius 222 (1681). At man .. skattar orden efter det de äro manlige, liuflige oc tienlige i skalderit. Pfeif DeHabitu 90 (1713). Slutligen ett skalderi, influtet från allmänna smörgåsbordet, vars laxskiva reste sig på kant, slog sitt bröst och kvad: Jag hoppas (osv.). AP 1953, nr 137, s. 2.
