SKALKA skal3ka2, v.1 -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skalke; av lt., holl., t. schalken; sannol. samhörigt med SKALK, sbst.2 o. sbst.3]
sjöt. vattentätt tillsluta (lucka på ett fartyg) medelst presenning (som fastspännes med hjälp av hakar i luckkarmens kanter, järnskenor l. järnstänger l. ribbor som läggas över kanten av presenningen på var sida av luckkarmen samt kilar), stundom på annat sätt; ss. vbalsbst. -ning äv. mer l. mindre konkret, om tätning(sanordning)en. Röding SD 80 (1798). Nu revos skalkningarna vid luckorna sönder och vattnet strömmade in i skrovet (på båten). SvD(A) 1932, nr 245, s. 7. Vi tände lanternorna, skalkade luckorna över sittlådan och surrade ankaret. Mörne Vinga 13 (1935).
Ssgr (sjöt.): A: SKALK-JÄRN. [jfr d. skalkejærn, nor. skalkejern] om järnskenor l. järnstänger använda att fastspänna presenning varmed lucka tätas vid skalkning. Jacobsson HavVag. 12 (1933). —
