SKALLA skal3a2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skalla; jfr d. skalde; till SKALLE, sbst.3 (i den bet. ’kalt l. skalligt huvud' som föreligger i fsv. o. fvn.) l. till (stammen i) SKALLIG, adj.2 — Jfr SKALLA, v.3]
1) (numera bl. ngn gg i vissa trakter, bygdemålsfärgat) raka av håret på (ngn, ngns huvud), göra skallig; särsk. i p. pf. i adjektivisk anv., om (person med avs. på dennes) huvud: rakad, skallig. Lundell (1893). Skallade hjässor. Rääf Sugimoto BlmrNJord 17 (1934). särsk. (†) bildl.: ”renraka” l. pungslå (ngn), göra (ngn) ”pank”. AOxenstierna 6: 82 (1631).
2) (†) i p. pf. i adjektivisk anv., om djurhuvud: hornlös?; jfr SKALLIG, adj.2 4. Abraham Brodersson förde ett svart oxhufvud, sedan skalladt tjurhufvud (i sitt vapen). BL 11: 261 (1845).
Särsk. förb.: SKALLA AV. (†) till 1: raka av håret på (ngn), raka av (hår); äv. bildl., ss. beteckning för att ngn går hårt åt ngn l. dyl.; äv. abs. Tu .. som .. glömmer bort, at Gud han skallar af och rakar. Hiortzberg YttDom. 49 (1734). ÖoL (1852).
