(schalpeller, pl. 1780. skalpel (sc-) 1771—1868. skalpell (sc-) 1795 osv. skalpeller, pl. 1756 osv.)
Etymologi
[jfr t. skalpell, eng. o. fr. scalpel; av lat. scalpellum, scalpellus, avledn. av scalpere, skrapa, skära, mejsla (varav äv. sculpere, gm gravyr l. snideri l. mejsling l. dyl. framställa (ngt), se SKULPTERA), till den rot som föreligger i feng. scylf(e) (se SHELF)]
med. liten, rak kirurgisk kniv med fast blad. 2 etui med scalpeller för dissection. Meyerson SerafimInstr. 88(i handl. fr. 1756). Kniven (skalpellen) klyver med ett raskt snitt huden över svulsten. Nyström Kir. 1: 18(1926).
