SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1970  
SKANSION skanʃω4n, r. l. f.; best. -en, vard. (utom i södra Sv.) äv. =.
Ordformer
(förr äv. sc-)
Etymologi
[jfr t. skansion, eng. o. fr. scansion; av lat. scansio (gen. -ōnis), uppstigande, i senlat. äv.: skandering, vbalsbst. till scandere (se SKANDERA, v.2)]
(numera mindre br.) skandering (se SKANDERA, v.2); förr äv. övergående i bet.: versrytm. Man (har för tryckfelsförteckningen i boken) någhorlunda the feel öfwersett som i Wärserne inkomne äre, effter som the ther för Scansions och Rijmens skull, tyckes gröffre wara. Palmchron SundhSp. 408 (1642). SvLitTidn. 1820, sp. 292. 2SvUppslB 26: 132 (1953).
Spoiler title
Spoiler content