publicerad: 1970
SKANDERA skande4ra, i Sveal. äv. -e3ra2 (scande´ra Weste, skanndèra Dalin), v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Ordformer
(förr äv. sc-)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skandere, t. skandieren, eng. scan, fr. scander; av lat. scandere, stiga, gå stegvis, i senlat. äv.: skandera, rotbesläktat med sanskr. skandati, hoppar, o. gr. σκάνδαλον (se SKANDAL). — Jfr ASCENDENT, DESCENDERA, SCHAMPLUN, SKALA, sbst., SKANSION, TRANSCENDERA m. fl.]
framsäga l. uppläsa (vers, i sht latinsk vers, äv. versfot o. d.) taktmässigt (med starkt framhävande av versrytmen o. utan l. med mindre hänsyn tagen till meningen); äv. oeg., särsk. refl., om vers, i uttr. skandera sig själv, utan svårighet (liksom av sig själv) låta sig framsägas taktmässigt; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. En swatzande Poet .. Siunger (eller scanderar) the i Werszwijsz stälta Sånger. Schroderus Comenius 754 (1639). Poeseos Professorer vid Academierne, som lära ungdomen at scandera Latinska vers. Kellgren (SVS) 4: 80 (1779). Läsaren kan obehindrad läsa versen alldeles som den bör läsas (om poeten iakttagit den naturliga tonvikten) .. och versen skanderar sig sjelf. Lyceum 2: 116 (1811). (Pehr Frigel) scanderar (ordet) lofsjunger som daktyl. SvLitTidn. 1813, sp. 442. Man står och skanderar i takt till sjöhävningen Robert Brownings långa rullande rader. Asplund Or. 15 (1934). — särsk.
a) (†) oeg.: framställa (ngt) i versform, i vers ge uttryck åt (ngt). Några poeter hafva skanderat denna gissning (om materiens brister ss. orsak till det onda). Leopold 5: 240 (c. 1820).
b) allmännare, med avs. på ord l. uttryck o. d. som icke stå i vers: (fram)säga (långsamt o. tydligt o.) med stark (rytmisk) betoning av stavelserna l. varje stavelse för sig. Officern. .. Hvad är det? (Skanderar efter ljusets klipp). Ljust och mörkt; ljust och mörkt? Strindberg Drömsp. 195 (1902). Han uttalade det tre, fyra gånger efter varandra med hård skandering. Grosshandlarn, Grosshandlarn, Grosshandlarn! Beijer BritaGrossh. 182 (1940). särsk. (numera föga br.) i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv., om tal, = c slutet. Det skanderade talet med dess stafvande uttal (vid multipel skleros). 2NF 28: 368 (1918).
c) i p. pr. med mer l. mindre adjektivisk bet.; särsk. i utvidgad anv., om rytm o. d.: som utmärkes av (ett framförande som påminner om) skandering. Föredraget (av dikterna) blev .. parodiskt med sin monotont skanderande rytm och sin alltför slående rimbetoning. Norling Mänskl. 29 (1930). särsk. (i sht med.) om (särsk. vid multipel skleros förekommande) tal: som kännetecknas av långsamt o. stötigt uttal med pauser mellan stavelser l. ord; jfr b slutet. Wretlind 9—10: 170 (1902). PsykPedUppslB 2156 (1946).
Särsk. förb. (mera tillf.): SKANDERA FRAM010 4. framsäga (ngt) gm skandering; äv.: vidarebefordra kännedom om (ngn) gm skandering (av poesi som handlar om honom). Eftervärlden har i sin hågkomst bevarat .. (Daidalos o. Ikaros), skanderade fram genom sekler .. av .. hexameterstampande skolgossar. Dædalus 1958, s. 49. —
SKANDERA IHJÄL010 04. ta död på uppskattningen av (författare) gm skandering av hans poesi. Siwertz i 3SAH LXIX. 2: 34 (1960).
Spoiler title
Spoiler content