publicerad: 1970
SKAVANK skavaŋ4k, r. l. m. (G1R 2: 92 (1525) osv.), äv. n. (Nordforss (1805) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -er (Weste (1807) osv.), ss. n. äv. = (Sundén (1888), PT 1910, nr 226 A, s. 3).
Ordformer
(skadhawank 1619. skadhwanck 1636. skavank (-fva-, -wa-, -nck, -ngk) 1525 osv.)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skavank, m.; sannol. av (en icke anträffad mlt. motsvarighet till) lt. schrawank, schrawang, schawang, m., skråma, blessyr o. d., scharwank, m., spratt, förtret o. d., av ovisst urspr.; formerna med skadh(a)- bero på anslutning till SKADA, sbst.; ordet har möjl. till sin bet. påverkats av VANK, fel, lyte o. d.; det är ovisst om bet. 1 är urspr. i förhållande till 2 l. en specialanv. av denna. — Jfr SKAVANK, adj.]
1) (†) om skade- l. fördärvbringande krigsföretag. Her Söffuerin (Norby) regerar fasth j blegungh oc skone .., gaar honum wel ther .., fructhe wij nooch at han giör noghen skawanck in paa Calmarna. G1R 2: 92 (1525).
2) (oftast mindre) skada (på sak l. levande väsen); (av skada härrörande) brist(fällighet) l. fel; ofta om skråma l. hål l. fläck l. buckla o. d., i sht förr äv. om (mindre) sår l. (lättare) blessyr. Man såg tydligt skavankerna i taket genom målningen. Snedhet i axlarna, hjulbenthet, nedsatt hörsel och andra skavanker. Ha sina skavanker. Utan fel och skavank. Utan brister (l. repor) och skavanker. Lögnennes drååp .. gåår hemligen .. til, så att menniskian ther aff lijtet eller plät intet weet för än hon på sijn Siäls wegna är dödz siuk worden, emädan vpå kroppen, strax vthwertes synes ingen skadhawank. Bullernæsius Lögn. 63 (1619). Dhen lilla skavank iagh hafft i låret är mäst aldeles flink och fäligh igen. Carl XII Bref 60 (1702). Wallin Bref 286 (1849; på stövlar). Om man .. gör narr av en person för ett hans lyte, kan man (enl. folktron) vara ganska viss om att få ett barn, som är behäftat med just den skavanken. FoF 1929, s. 5. (Hon brukar) alltid efter soppan ta upp läppstift och puderdosa och bättra på skavankerna. Dahlin SvartL 87 (1934). Bilen (som försvann från olycksplatsen) har emellertid åsamkats .. skavanker vid sammanstötningen. .. Man vet sålunda att vänstra strålkastaren demolerades, att vänstra stänkskärmen tillbucklades och att vindrutan spräcktes. NTid 1938, nr 52, s. 16. — särsk.
a) (†) i uttr. ta(ga) skavank, ta skada. Om thet afsatta godz (som tagits i mät) i medler tijd nogen skadhwanck kan taga, (ansåg borgenären) sigh ther till ingalunda willia swara. BtÅboH I. 8: 106 (1636). Min ena arm ligger qvar vid stadsporten i Leipzig, och det här högra benet råka' bli litet krokigt i slaget vid Dennewitz; men .. det gör ingenting det, så länge inte hjertat har tagit någon skavank, utan sitter på rätta stället. Böttiger 3: 26 (1843, 1858); jfr b.
b) i fråga om ngt mer l. mindre abstrakt, t. ex. moral l. karaktär, dels: defekt, fel, brist, dels (mer l. mindre bildl.): ”rispa” l. ”skråma” l. ”sår” l. fläck (se FLÄCK, sbst.1 2 a). NordT 1883, s. 410. Den sorg, som är stor, lyfter människan opp, / det är blott det lilla, som ger hjärtat skavanker. Geijerstam Sat. 104 (1892). Handelsmoralen har sina sorgliga skavanker. Fröding ESkr. 2: 173 (1894). Herrn. .. Tror du jag ville .. afhända mig lif, ära och gods? Brodern. Lif och gods fick du behålla. .. Herrn. Var det någon skavank på äran då? Strindberg Kamm. 14 (1907). Misstanken fanns där .. och hans rykte fick sin första skavank. Wilhelm BerByn 250 (1929). Flera kritiska forskare (ha) påvisat skavanker i den Gathenhielmska hjälteglorian. VFl. 1938, s. 186. Att blotta skavanker, som man ville skyla med vackra namn, följde (Hj. Söderberg) som en obetvinglig lust ända till det sista andetaget. Bergman i 3SAH LXI. 2: 9 (1950).
Anm. till 2. Vissa ä. lexikografer, t. ex. Dalin (1854), WoH (1904), uppge bet.: skavsår, vilken snarast är en etymologiserande konstruktion utifrån anslutning till SKAVA, v.
3) (†) skavankig sak, ”skrälle”; anträffat bl. om förfallen byggnad. Befästadt (dvs. stöttat) och ändå lika skört, stod skavanket (dvs. en förfallen ostbod) / och tittade på Rykows triangel (av soldater) vid planket. Jensen Mickiewicz Tad. 275 (1898).
-LÖS. skavankfri. Publiken vill skåda vackra, skavanklösa ben (på dansöser). UNT 1931, nr 10729, s. 6.
Avledn. (till 2): SKAVANKERAD, p. adj. (föga br.) som fått skavanker. Suneson GGrund 83 (1926; om rader av taktegel på tak). —
SKAVANKIG, adj. (i sht vard.) som har en skavank l. (vanl.) skavanker, skraltig, bristfällig o. d. Tamm AvlÄndAdj. 33 (1899). ÖgCorr. 1967, nr 71, s. 10 (om järnväg).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content