publicerad: 1970
SKEKA ʃe3ka2, v. -ade (Schultze Ordb. 4234 (c. 1755: skekat, sup.), Weste FörslSAOB (c. 1815) osv.), förr äv. -er, -te, -t (Schultze Ordb. 4234 (c. 1755)). vbalsbst. -ANDE, -NING; jfr SKEK.
Ordformer
(skek- (-ee-) 1614 osv. skæk- 1769)
Etymologi
[sv. dial. skeka; jfr d. skeje, vika av, fvn. skeika, slingra (nor. dial. skeika, vika av, gå skevt l. krokigt o. d.); jfr äv. fsv. skeker, person som skrevar med benen? (anträffat bl. ss. tillnamn); besläktat med SKENA, v.2, o. (möjl.) SKEV, adj.]
(numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat)
1) om person l. djur: hålla benen vitt isär l. gå med benen vitt isär l. skilja benen kraftigt åt (t. ex. vid långt steg), skreva (äv. i uttr. skeka med benen); i p. pr. äv. med mer l. mindre adjektivisk bet. (äv. i utvidgad anv., om sätt att löpa: som kännetecknas av att benen hållas vitt isär). Rondeletius 15 (1614). Han Takkan seer hoos Gumsen gåå och skeka. Spegel GW 160 (1685). Följderna af .. (att en hästs rygg är kullrig vid korset) äro vanligen ett skekande (skrefvande) lopp med bakbenen. Ehrengranat HästRör. 27 (1818). Skeka med benen. Östergren (1939).
2) om par av ben l. fötter o. d.: vara l. bli vitt utspärrade l. ha l. få stor vinkel mellan sig; äv. om sprund i klädesplagg o. d.: gå för mycket isär; i p. pr. äv. i mer l. mindre adjektivisk anv. Slå til at Fötterna skeeka(!) Brasck TyKr. C 2 b (1649). Ett får, som .. låg mellan backstugummans skekande ben. Lagergren Minn. 1: 25 (1922). Om sprundet baktill på en kavaj går för mycket i sär nedtill, säjer skräddarna, att de(t) skekar. Östergren (1939).
Särsk. förb. (till 1; numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat): SKEKA FRAM10 4. gå fram med benen vitt isär l. med långa steg. Lundegård DrMarg. 2: 10 (1906). —
SKEKA UT10 4. spärra ut (benen) l. skilja (benen) kraftigt åt; äv. abs.; äv. i uttr. skeka ut med benen. (Sv.) Skeka ut. (Fr.) Bien enjamber. Bien écarquiller. Nordforss (1805). Tholander Ordl. (1872: Skeka ut med benen).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content