publicerad: 1970
SKEV ʃe4v, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKÄV ʃä4v, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(skev (skee-, skie-, skje-) 1582 osv. skäv (schiä-, skiä-) 1620 osv.)
Etymologi
[fsv. skever; jfr d. skæv, fvn. skeifr (nor. dial. skeiv), mlt. schēf, mnl. o. holl. scheef, t. dial. scheib, feng. scāf- (i ssgn scāffōt, plattfotad); jfr äv. mht. o. t. schief; av omtvistat urspr.; möjl. besläktat med SKENA, v.2 — Jfr SKEKA, v., SKEVELBENT, SKEVRA, v.2]
1) som icke har normal (rak l. rät) riktning l. form; icke lodrät l. vågrät l. vinkelrät l. parallell l. plan l. symmetrisk; (oregelbundet) böjd l. vriden; vars sidor l. delar icke äro parallella l. plana l. symmetriska; vind l. sned(ställd). En skev dörr. En skev yta. Skevt virke. Skole tw (dvs. den för byggnadsarbetena i slottskyrkan ansvarige) wel wete att wij icke kunne lijde thett som skeeft är, hwarföre wij och endeligen wele hafwe Slottzkyrkien rett effter Snörett. Johan III (1588) i HB 2: 227. (Solen) kastar (om vintern) sine strålar på wåra Landzorter långt skiefware, än som skeer om Sommaren. Riddermarck Alm. 1691, Progn. s. 2. Bräderna kasta sig ofta under torkningen än kullriga, då båda barkkanterna närma sig hvarandra å ena sidan, än skefva, då barkkanternas böjning sker åt båda sidor. Rothstein Byggn. 14 (1856). (Man) skall .. se till, att medarna i förhållande till hvarandra ej äro skefva, d. v. s. att båda medarne skola ligga an lika och jemt öfver allt, då kälken går på en jemn yta. Balck Idr. 3: 98 (1888). Missar .. (fågelfängaren) någon gång, så är det för att håven kommer skevt i luften, inte kommer rätvinkligt mot fågelns rörelseriktning. Barthel Atl. 193 (1931). Det hände ofta .. att de kastade redskap och vedträn på varandra .., och som de .. på kvinnovis ärnade klent, hände det .. att ovidkommande råkades av deras skeva kast. Lindström Österhus 33 (1952). — särsk.
a) (om ä. förh., numera föga br.) om militär formering, särsk. slagordning l. linje (se d. o. 3 b α): vars ena flygel har större djup än centern o. den andra flygeln, sned. Genom att skickligt använda Epaminondas' taktik, ”den skefva slagordningen”, tillfogade Fredrik (II av Preussen) österrikarne ett blodigt nederlag (i slaget vid Leuthen 1757). Pallin NTidH 135 (1878). 3NF 6: 907 (1927).
b) spelt. om stöt i biljard: som träffar bollen på endera sidan om dess mittlinje. 2NF 3: 380 (1904). SvHandordb. (1966).
c) om kroppsdel hos person l. djur: vind l. sned l. krokig o. d. Lind (1749). En skev hals. Schultze Ordb. 4443 (c. 1755). Vad Tersites hatar är i grund och botten sin egen puckel och sina skeva ben. Selander Modernt 86 (1932). Brett ansikte, bred mun med skeva tänder. Mörne MistrBlås. 152 (1933). — särsk.
α) om mun: sned l. förvriden; äv. i utvidgad anv., om leende: som les med sådan mun. Nordforss (1805). Det af förlägenhet skefva leendet blottade en rad jemna, vaxgula tänder. Benedictsson Ber. 216 (1888). Doften från gemensamma upplevelser, som kommo deras munnar att draga sig skeva i äckliga leenden och deras ögon att bli trånande. Krusenstjerna Pahlen 6: 389 (1935).
β) om öga: sned(ställd) l. skelande; stundom äv. i utvidgad anv., om blick(s riktning) o. d.: skelande; särsk. mer l. mindre bildl., i uttr. som beteckna att ngn uppfattar ngt på ett snedvridet l. förvrängt sätt l. ser med motvilja l. avundsjuka på ngn l. ngt (jfr 2 b). Roman Holbg 110 (1746). En skef blick öfver ett arbete (dvs. ett konstverk) är vida värre, än en helt och hållet ond. Almqvist GMim. 2: 163 (1842). Vargen har smärre, mer skefva ögon (än hunden). Nilsson Fauna 1: 218 (1847). Du fega, låga, lömska bof, har ditt förstånd / Så skefva ögon, att de se blott dig, då allt / Du så beräknar efter egen uselhet. Runeberg (SVS) 6: 139 (1863). (Sonja Kovalevskys ögon) voro .. i så hög grad närsynta, att blicken ofta, i synnerhet vid någon trötthet, fick en skef kastning. Edgren Kovalevsky 68 (1892). (Hon) hade nästan alltid huvudet bortvänt från den hon talade med, för att inte i onödan visa sina skeva ögon. Larsson i By StugFolk 134 (1930). — särsk. (†) i uttr. se på ngn (äv. anse ngn) med skeva ögon, se (se d. o. I 2 h β ζ') snett på ngn, förorsaka ett skevt öga på ngn hos ngn, komma ngn att se snett på ngn. Han är icke wälkommen, vthan warder medh skeffuom öghom anseedder. PErici Musæus 2: 158 a (1582). Emedan .. (ett frikallande av prästernas jord från utskrivningar o. roteringar) skulle gifwa androm exempel och förorsaka hoos mångom ett skefft öga på Presterskapet, så faller thet K. M:tt för denne gång betenkeligit att bewillia. Stiernman Riksd. 1132 (1649). Nordforss (1805).
γ) veter. om hovs sida: vars lutning avviker från den normala, särsk. gm att vara inåtlutande l. (nära nog) lodrät; om hov: som har en sådan sida l. två sådana sidor, markvid l. marktrång l. vars ena hälft är vid o. vars andra hälft är trång. En hof säges wara skef, när desz ena sida, den så kallade skefwa, står lodrätt eller ligger böjd inåt, men desz andra deremot står mera utåt än wanligt. Bendz Hofbesl. 50 (1866). Svårare skefhof .., på hvilken den skefva väggen är inböjd, skos vanligen med ringsko. Wrangel HbHästv. 873 (1886). (Den markvida hoven o. den marktrånga) äro skefva, den markvida mest utprägladt, och man brukar kalla dem normalt skefva hofvar, emedan de passa till benställningen. Bergman Hofbesl. 49 (1905). Sjukligt skef kallas hofven, då den är vid i sin ena hälft och trång i den andra. Därs. 170. 2SvUppslB (1953).
d) om person l. djur.
α) vanskapt gm snedhet i kroppen; numera nästan bl. med bestämning angivande kroppsdel: sned l. krokig (i visst ben o. d.). (Kyrkoherden är) en lijten krookryggat schiäf och högh-brystat person, så at han knapt kan sees af predijkestohlen. Carlquist Herdam. 3: 441 (i handl. fr. 1689). (Prästen ansåg en sjuk kropp vara själens bot) Therför' önskte han alt ondt: / En bli döf, then andra blinder, / Then bli halt, then skief och winder. Runius (SVS) 2: 183 (c. 1710). (Hönan) kom linkande fram till de andra hönsen, skef i benet, .. men glad och meddelsam. Benedictsson Folkl. 66 (1887).
β) [jfr c β] (†) skelögd (på visst öga). Om portraitet (av Don Quijotes prinsessa) också föreställde henne blind på ett öga och flussartad eller skef på det andra, så skulle vi dock, för att göra Hans Nåd ett nöje, säga allt hvad han behagade. Stiernstolpe DQ 1: 67 (1818).
2) i mer l. mindre bildl. anv. av 1 (jfr 1 c β); särsk. dels: snedvriden l. förvänd l. icke fullt riktig, dels: tvetydig l. oklar l. missvisande. Såsom wij vdi Gudztiensten icke wele eller kunne lijde någott thet wrångdt eller skeft är, Så wele wij (osv.). Johan III (1588) i SthmSlH 1: 187. (Sv.) Ett skeft uttryck. En skef fras. (Fr.) Une expression — Une phrase louche. Nordforss (1805). Den sjukliga och skefva åsigt af konsten och lifvet, som Phosphoristerna .. vilja påtruga oss. Tegnér Brev 2: 86 (1819). Den glömska, hvari ofullständiga och komplett skefva uppgifter om hans lifsgärning .. hålla på att begrafva (den franske filosofen Pierre Bayle). NordRevy 1895, s. 376. (V. Rydberg) har ropat ett berättigadt ”halt” gent emot en i många afseenden skef språkutveckling. Rudin i 3SAH 11: 73 (1896). (Vin-)Butiken drar till sig en krets av svårt alkoholskadade vindrinkare, som sedan uppehåller sig kring Stortorget och ger turisterna ett kanske något skevt intryck av miljöerna där. DN(A) 1964, nr 150, s. 3. — särsk.
a) (†) i uttr. gå skeva vägar l. sin skeva gång, gå krokvägar l. icke gå rakt på sak; i uttr. gå skeva vägar med ngn äv.: söka lura ngn gm tvetydiga yttranden l. bete sig illistigt mot ngn. Gå skefwa wägar med en sak. Nordforss (1805). Han går sin skefwa gång. Rhodin Ordspr. 60 (1807). (Sv.) Gå skefwa wägar med någon: (lat.) quem ambiguitate dicendi irretire velle; quem dolo l. fide pelasgia excipere. Lindfors (1824).
b) [jfr 1 c β] i uttr. se (ngt) skevt (och vint), se l. uppfatta (ngt) på ett snedvridet l. förvrängt sätt. Då .. Geijer hvars Äreminne jag hörde .. upläsas öfver Sten Sture, aldeles icke i Historiske vägen .. utmärkte sig, utan tvärt om såg nästan alla saker skeft och vindt .., så (osv.). CGNordin (1807) i HT 1951, s. 90. Snillet hade sina förmörkelser; den skarpsinnige mannen (dvs. A. I von Höpken) såg ibland förunderligt skeft. Malmström Hist. 3: 203 (1870). Jag ser djupare nu in i dessa ting (dvs. motsättningarna mellan karelare o. varäger), än när jag var ung, men måhända äfven skeft, ty jag har lidit mycket af varägerna. Ahrenberg StRätt 165 (1899).
Ssgr (till 1): A (jfr anm. till skeva, v. ssgr A): (1 c) SKEV-BEN. (numera föga br.) om skevt ben; jfr -bent. Törnblom Magerl. 104 (1909). —
(1 c) -BENT, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) -BENAD, p. adj. (-benad c. 1755 osv. -bent 1640 osv.) om person l. djur: som har ett skevt ben l. skeva ben, krokbent l. kobent l. hjulbent l. sabelbent; äv. om möbel o. d.: som har ett skevt ben l. skeva ben; jfr -fotad o. skevelbent. Linc. (1640; under compernis). Orrelius Diurr. 35: 5 (1750; i pl., om hästar). Swalin (1847; med hänv. till kobent o. hjulbent). Siwertz Ställv. 162 (1921; om säng). En liten skevbent man med glosiga blå ögon. Krusenstjerna Pahlen 7: 235 (1935).
Avledn.: skevbenthet, r. l. f. egenskapen att vara skevbent. ÖfversVetAFörh. 1869, s. 511 (i fråga om nötkreatur). (Broman o.) Hjortsjö MännRör. 266 (1952; om kobenthet). —
(1 c) -FOTAD, p. adj. (†) som har klumpfot l. plattfot; äv.: skevbent. Spegel 415 (1712). Lindfors (1824; med hänv. till skefbent). Skeffotad, (dvs.) som har klumpfot eller plattfot. Swalin (1847). Tholander Ordl. (1872). —
(1 c) -HALSAD, p. adj. (numera föga br.) vars huvud är snedvridet (till följd av sammandragning i en l. flera muskler på halsens ena sida). Nordforss (1805). Tholander Ordl. (1872). —
(1 c γ) -HOV. veter. hov som är markvid l. marktrång l. vars ena hälft är vid o. vars andra hälft är trång. Bendz Hofbesl. 50 (1866). —
-KASTNING. (numera mindre br.) tekn. om förhållandet att ngt blir skevt, uppkomst av skevhet; äv. konkretare, om felaktighet bestående i skevhet. Större föremål .. måste gjutas ihåliga, enär metallen annars i följd af ojämn afsvalning och krympning skulle erhålla ojämnheter, sprickor och skefkastningar. SvSlöjdFT 1907, s. 117. Karleboser. 6: 29 (1953). —
(1 c α) -MUNT, p. adj. (numera föga br.) som har sned mun, snedmunt. SvTyHlex. (1851). Cannelin (1939). —
-RUND. [jfr t. schiefrund] (†) icke fullt rund, oregelbundet rundad. (Fr.) Baroque .. (Sv.) Skefrund: om pärlor. Holmberg 1: 192 (1795). Ahlman (1872). —
-STEG. [jfr t. schiefsteg] (†) kilformat steg använt vid slutning av tryckform. Täubel Boktr. 1: 142, 144 (1823). —
-STÄLLNING. skev ställning; särsk. dels i fråga om kroppsdel (jfr skev, adj. 1 c), dels i mer l. mindre bildl. anv. (jfr skev, adj. 2). För personer, som utom ögats skefställning lida af refraktionsfel, har man slipat (de för glasögon avsedda) prismerna konkava eller konvexa på den ena ytan. FörhLäkS 1863—64, s. 218. Här ha kvinnor blifvit läkare och jurister, men .. (alla) högre flickskolor ha varit privata. .. Den löjliga skefställningen skall väl snart upphöra därmed, att Stockholm får äfven en kvinnlig motsvarighet till gossarnas högre allmänna läroverk. Carlsson HelaSthm 431 (1912). —
(1 c β) -SYN. bildl., om syn (på ngt) som icke är (fullt) riktig, förvänd l. snedvriden uppfattning. Ahnlund GA 316 (1932). —
(1 c β) -SYNT, p. adj. vindögd; vanl. mer l. mindre bildl., särsk. dels om person: som har ett skevt synsätt, dels om princip o. d.: förvänd l. snedvriden. (I äldre tid tillämpade man regeln:) ”minneskunskapen för lärjungen, förståndskunskapen för läraren!” Men hur teoretiskt skevsynt denna princip är i ljuset av den psykologiska insikt, varöver modern pedagogik förfogar, vid dess tillämpning i kloka och praktiska lärares händer .. korrigerade den sig själv. Almquist Wennerbg 72 (1917). Ett känslotänkande, som gör honom skevsynt i allt, där sympati eller antipati är med i spelet. Östergren (1939). IllSvOrdb. (1955).
Avledn.: skevsynthet, r. l. f. egenskapen att vara skevsynt; vanl. mer l. mindre bildl. Sundbärg SvFolkl. 37 (1911). —
(1 c β) -ÖGD, p. adj. skelögd, vindögd; äv. mer l. mindre bildl. Schultze Ordb. 4443 (c. 1755). Icke är Sverige så armt, som man tror, / Stunden oss skefögdt dömmer. Ridderstad SDikt. 2: 281 (1858). Lindström Österhus 163 (1952).
Avledn.: skevögdhet, r. l. f. egenskapen att vara skevögd, skelögdhet, vindögdhet; äv. mer l. mindre bildl. Hygiea 1841, s. 39. NordBoktrK 1913, s. 370 (bildl.).
Avledn.: SKEVA, v., se d. o. —
SKEVHET, r. l. f. [jfr mlt. schēfhēt] till 1: egenskapen l. förhållandet att vara skev; äv. konkretare, särsk. om anatomisk missbildning l. om felaktighet i föremål l. gods o. d. som innebär att ngt är skevt. Then skeefheett som är på kyrkian och hwalfwen. Johan III (1588) i HB 2: 227. Ribbing BarnFostr. 116 (1892; i pl., om anatomiska missbildningar). Gjutgodset .. skall vara fritt från .. kallflytning, skefheter och krympsprickor. TLev. 1904, nr 26, s. 1. PåSkid. 1918, s. 297. särsk. mer l. mindre bildl. (motsv. skev, adj. 2); äv. konkretare, särsk. om snedvriden l. förvänd l. icke fullt riktig åsikt l. föreställning. Leopold 3: 251 (1802, 1816). Män sådane som Wallin, Tegnér, Hagberg, Franzén, Järta uppträdde mot denna rigtnings (dvs. fosforismens) skefheter och dimhöljda läror. Ljunggren SAHist. 1: 332 (1886). Det dröjde veckor innan Jenny genomskådade arten av denna (av halvgångna sexuella närmanden utmärkta) kärleks skevhet. Aronson Medalj. 96 (1935). —
SKEVNA, v. till 1: bli skev; äv. i den särsk. förb. skevna till 10 4, bli skev. Fönsterbågarna skefnade. Upsala(A) 1916, nr 105, s. 5. (Fönstret) har skevnat till så, att oavbrutna ilar av frisk luft blåser rakt in. AP 1953, nr 79, s. 3.
SAOB
Spoiler title
Spoiler content