SKEVIKARE ʃe3~vi2kare, äv. 4~100, m.||ig.; best. -en, äv. -n; pl. =.
kyrkohist. medlem av en från den radikala pietismen utgående sekt grundad av bröderna Jakob o. Erik Eriksson, av vilka den senare 1745 återkom till Sv. efter några års landsflykt o. då jämte sina anhängare bildade ett klosterliknande samfund på gården Skevik på Värmdön; i sht i pl., om sekten. De så kallade Schevikarne äro egenteligen en qvarlefva af de Separatister, som i Sverige omkring år 1730, under åberopande af samvets-ömhet, offenteligen afsöndrade sig från Församlingens utvärtes Gemenskap. SÖdmann (1792) hos Ödmann Schröckh 408. SvKyrkH 5: 346 (1935).
