SKIFFLE skif4el, äv. ʃi-, l. med mer l. mindre genuint engelskt uttal, r.; best. -n.
Ordformer
(skiffle 1958 osv. skiffeln, best. 1958)
Etymologi
[av eng. slang skiffle, brådska, dansfest (i negerkvarter) där de deltagande lämna bidrag till värdfolkets lägenhetshyra, skiffle, i eng. dial. äv.: slagsmål, tumult, möjl. ombildning av eng. scuffle, brottning, slagsmål, tumult, till scuffle, brottas, knuffas, sannol. samhörigt med feng. scūfan (se SKJUVA)]
ett slags (under 1950-talet i Sv. populär) lättare amerikansk folkmusik med anknytning till jass, vanl. utförd av en orkester bestående av kontrabas, gitarr(er), banjo o. tvättbräde (trakterat med rotborste l. med båda händernas fingertoppar försedda med fingerborgar). Skiffle, amerikansk tvättbrädesmusik och nära släkting till rock'n'-roll, har gjort sin entré i svenskt kyrkoliv. Det skedde vid söndagens aftongudstjänst i Maria kyrka i Stockholm. DN(B) 1958, nr 115, s. 15. Sverres band bäst i skiffle. SvD(A) 1958, nr 264, s. 26 (i rubrik).Framåt vintern började vi köra skiffle. .. Men vi behövde en kille som slog på tvättbräde. ÖgCorr. 1967, nr 212, s. 9.
