publicerad: 1971
SKIFFRIG ʃif3rig2, äv. SKIVRIG ʃi3vrig2, förr sannol. äv. SKIFRIG (se anm. nedan), adj. -are. adv. -T. Anm. Den i ä. tid vanliga skrivningen skifr- kan dels åsyfta samma uttal som skiffr-, dels samma uttal som skivr-. Sannol. har därjämte ett uttal med långt i o. f-ljud förekommit (ski`frig (fh) Weste).
Ordformer
(schiffr- 1762—1818. schifwr- 1772. skiffr- 1756 osv. skifr- 1734—1904. skifwer- 1706—1734. skivr- c. 1755 osv.)
Etymologi
[jfr d. skifrig, i sht i ä. d. äv. skivrig, t. schief(e)rig, i ä. t. äv. schifferig; till SKIFFER resp. SKIVER, sbst.1, o. SKIFER (l. till SKIFFRA resp. SKIVRA, v.1, l. SKIFRA)]
1) (numera knappast br.) motsv. SKIFFER 1, om metall l. (ställe i l. brottyta på) metallstycke: som lätt flagar av i tunna blad l. skivor l. fjäll. (Kallbräckt järn skiljer sig) ifrån brändt Järn, som har skifrigare Korn, med blåaktig färg. Rinman JärnH 453 (1782). Stålmalmer gifva ett hvitt, skifrigt och tungt tackjern. SamlBergsvet. 1: 24 (1807). Någon gång (förekomma) skifriga ställen (i pläterat kopparbleck), men sådana uppkomma genom ovårdsamt, eller misslyckadt, arbetssätt. Almroth Karmarsch 185 (1838). Cannelin (1939; om järn).
2) i sht geol. motsv. SKIFFER 2, om berg(art) l. sten(block) l. jordart o. d.: som består av l. innehåller (lager l. skikt av) mer l. mindre parallella o. tunna (från varandra lätt klyv- l. spjälkbara) skivor l. blad l. flagor o. d.; som är l. innehåller skiffer; äv. dels om brott(yta) o. d. hos bergart: kännetecknad av parallellstruktur, dels om utseende l. beskaffenhet l. struktur o. d. hos berg(art) l. sten(block) osv.: som är l. överensstämmer med skiffers l. som tillkommer skiffer. Hiärne 2Anl. 341 (1706; om sten). Anthracit .. är till färgen svart metallglänsande med mussligt och skiffrigt brott. Almström KemTekn. 1: 191 (1844). Alunskiffern är en svart, skiffrig bergart. Berlin Farm. 1: 75 (1849). Hålvägen ser ut, som vore han sprängd i berget, en omständighet, som förklaras af bergets skiffriga beskaffenhet. VästmFmÅ 7: 23 (c. 1874). Vid omkristalliseringen i följd af pressning anordna sig glimmerfjällen (av magnesiaglimmern) parallellt med hvarandra och vinkelrätt mot tryckriktningen, hvarigenom den nybildade bergarten får en skiffrig textur. 2NF 17: 481 (1912). En alpsjö, omgifven af brådstupande skiffriga klippor. Melander UnderlL 112 (1912). SörmlB 6 (1918; om utseende hos bergart). Hos en gnejs .. märkes en viss ordning i lager, och man säger därför, att den har en skiffrig struktur. Sörlin JoL 135 (1925). Preglaciala lager av skiffrig lera. SvGeogrÅb. 1948, s. 174. jfr KRUM-, KVARTSIT-, RÄT-SKIFFRIG m. fl.
3) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv. av 2, om (byggnad l. struktur o. d. hos) ngt som icke utgör ett mineral: (ss. skiffer) skiktad l. varvad l. uppbyggd av mer l. mindre parallella o. tunna (från varandra lätt klyv- l. spjälkbara) skivor l. blad l. flagor o. d. Gran-kolen hysa mästa luften, de spraka också mäst, och utom dess torde deras skifriga byggnad bidraga dertil. VetAH 1781, s. 196. Den luckra, skifriga, mörkt violettröda barken på alkannaroten innehåller ett eget färgämne, alkannarödt. NF 1: 459 (1875). särsk. (†) om tand: som har emalj, dentin o. cement i lamellartat skiktade lager; jfr SKIFFER-TAND 1. Marklin Illiger 145 (1818).
Avledn.: SKIFFRIGHET, äv. SKIVRIGHET, förr sannol. äv. SKIFRIGHET, r. l. f. i sht geol. till 2, om egenskapen l. förhållandet att vara skiffrig; äv. konkret(are), om parallellt ordnade skikt i bergart o. d. (särsk. med tanke på skiktens riktning); äv. med inbegrepp av förskiffring (jfr slutet); jfr skiffra 5. EconA 1807, juli s. 9. Glimmerskiffern eger en utmärkt tydlig planparallelstruktur eller skiffrighet, och likaså en utmärkt skiktning. Rothstein Byggn. 83 (1856). Lerskiffern har blifvit veckad och förskiffrad, så att den lätt låter klyfva sig efter skiffrigheten. 2NF 36: 97 (1923). Skiffrigheten uppkom därigenom att de långsträckta eller tavelformiga mineralen under tryckets inverkan blev parallellställda. Hadding Geol. 10 (1954). jfr kristallisations-skiffrighet m. fl. särsk. i uttr. sekundär, i sht förr äv. falsk l. transversell skiffrighet, förskiffring; jfr skiffra 5 slutet. Med transversel eller falsk skiffrighet förstår man det förhållande, att den skiffriga strukturen, alltså bergartens spaltbarhet, icke löper parallelt med skiktningen, utan deremot bildar en större eller mindre vinkel mot de ursprungliga skiktytorna. Rebau NatH 3: 113 (1879). Genom det tryck, som uppstått vid jordskorpans sammandragning .. hafva .. ursprungligen massformiga bergarter erhållit en sekundär skiffrighet. Fennia VIII. 3: 4 (1893). Den väl utbildade falska skiffrigheten förlänar bergarterna i det nästundersta laget utmärkta egenskaper såsom takskiffer. Ramsay GeolGr. 378 (1909).
Ssgr (i sht geol.): skiffrighets-plan. plan (se plan, sbst.1 I 3) i vilket skiffrighet genomgår en bergformation; jfr skiffrings-plan. Sthm 1: 3 (1897).
-riktning. riktning av de parallellt ordnade skikten i en skifferbildning; jfr skiffer-strykning, skiffrings-riktning. Fennia 36: 633 (1915).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content