SKIFTING ʃif3tiŋ2, sbst.3, äv. (föga br.) SKIFTNING ʃif3tniŋ2, sbst.3, förr äv. SKIFTUNG, r. l. f.; best. -en; pl. -ar ((†) -er Meyerson).
Ordformer
(-ing 1569—1793. -ning 1927. -ung 1548)
Etymologi
[av lt. schiftinge, möjl. avledn. av det verb som föreligger i lt. o. t. schiften, skafta (se SKIFTA, v.2); jfr ä. t. geschift, om skiva i rustning o. d.: fäst med skaftliknande bult?]
(numera bl. ngn gg i skildring av förh. på 1500-talet) benämning på förstärkning som fästes på bröstharnesk tillhörande drabbtyg l. kyrass (o. som användes vid tornering o. d.). HH 2: 26 (1548). En Tars (dvs. ett slags sköld) brukas på wennstre sidann, på bröstedh(,) männ opå skiftingerna när the ränne med skärfft. Meyerson VapArboga 91 (i handl. fr. 1572); jfr Alm VapnH 60 (1927).
