[sannol. av sv. dial. skyldra, skyllra, skuldra, skullra, visa sig, hägra, skjuta upp, ”skylta” o. d. (se SKYLDRAresp. SKULLRA, v.), med formell anslutning till SKILDRA, v.1 (jfr äv. SKILDRA, v.2)]
(†)
1) i uttr. skildra med ngt, ses l. uppträda l. ”skylta” med ngt. Det händer .. at man, ej .. utan hemlig harm, får se hö-lador på Skogs-ängar, skildra med denna skogsödande betäckning (dvs. bräder ss. taktäckningsmaterial). Wäsström PVetA 1774, s. 6.
Särsk. förb.: SKILDRA UPP o. SKILDRA SIG UPP. (†) till 2: skjuta upp (o. skymta fram) l. dyl. Omberg, hwilket med sin högd skildrar sig up, och kan synas i klart wäder, ifrån alla sidor uthi (Vättern). Tiselius Vätter 1: 22(1723). Heidenstam Folkung. 1: 210(1905: skildrade upp).
