[sv. dial. skullra, äv. skuldra; avledn. l. ombildning av SKULLA, v.2]
(†) = SKULLA, v.2 1; jfr SKILDRA, v.3,SKYLDRA 5. Hwad angår, at Klippor, Berg, Öjar och Näs i siön (Vättern) undertiden, som gemene man säger, skullra, eller wisa sig högre än de äro .. så skier det utaf det upstigande dunstiga Wädret, samt dimbacktiga Wattnet. Tiselius Vätter 1: 80 (”110”) (1723). Högden af Kinnekulle är ansenlig: man kan se honom på många mil skulra och lysa öfver de andra skogar. Kalm VgBah. 45(1746). (Sv.) Skeppet skullrar på hafwet, (lat.) Navis in mari fluctuantem vel quasi fugitivam è longinquo præbet speciem. Sahlstedt(1773). Det skullrar idag. Lindahl o. Öhrling(1780). Uti skären förekomma många tecken till ändringar i väderleken, som icke kunna observeras längre in i landet; mörker, dimbor, hägringar, gny, buller, skuldringar. Nicander PVetA 1814, s. 17.(Sv.) Skulra, .. (t.) zum Vorscheine kommen; (fr.) paraître; (eng.) to loom. ÖoL(1852). — jfr SJÖ-SKULLRING.
