SKILLRA ʃil3ra2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. skilre; av t. schillern, till mht. schillen, sidoform till schilhen, schiln, varav t. schielen (se SKELA, v.1). — Jfr SKILLER, SKILLERT]
betecknande ett skiftande, opaliserande färgspel av det slag som utmärker bl. a. pärlemor o. vissa metallytor.
I. intr.: skimra, opalisera o. d.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om färgspelet. NNordenskiöld (1825) hos Berzelius Brev 11: 80 Kolofén .. (är) en tjock, gulaktig olja, som har en skön skillring i violett. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 331. Chrysotil (Skillrande Asbest.). Erdmann Min. 301 (1853). Månskenet, nattens eget mystiska festljus, skillrande som pärlemor, gnistrande som smycken. OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 193. Strindberg BrBosse 256 (1906: skillrandet, sg. best.).
II. (†) tr.: komma (ngt) att skimra (i ett opaliserande färgspel) l. dyl. Skönheten, förökt af Rikedomens prakt, / I silkets väfda drägt, den guldets blommor skillra. JGOxenstierna 2: 116 (1796, 1806).
Anm. Det är ovisst, om det i en rimlista hos Arvidi 62 (1651) förekommande SKILRA, utan angiven bet., hör till det här behandlade ordet l. möjl. till något av orden SKILDRA, v.1—3, l. SKYLDRA.
Ssgr, se skiller ssgr.
SAOB
