publicerad: 1971
SKILLRA ʃil3ra2, v.3 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
Etymologi
[jfr d. skilre; av t. schillern, till mht. schillen, sidoform till schilhen, schiln, varav t. schielen (se SKELA, v.1). — Jfr SKILLER, SKILLERT]
betecknande ett skiftande, opaliserande färgspel av det slag som utmärker bl. a. pärlemor o. vissa metallytor.
I. intr.: skimra, opalisera o. d.; ss. vbalsbst. -ing äv. konkretare, om färgspelet. NNordenskiöld (1825) hos Berzelius Brev 11: 80 Kolofén .. (är) en tjock, gulaktig olja, som har en skön skillring i violett. Berzelius ÅrsbVetA 1843, s. 331. Chrysotil (Skillrande Asbest.). Erdmann Min. 301 (1853). Månskenet, nattens eget mystiska festljus, skillrande som pärlemor, gnistrande som smycken. OLevertin (c. 1885) hos Söderhjelm Levertin 1: 193. Strindberg BrBosse 256 (1906: skillrandet, sg. best.).
II. (†) tr.: komma (ngt) att skimra (i ett opaliserande färgspel) l. dyl. Skönheten, förökt af Rikedomens prakt, / I silkets väfda drägt, den guldets blommor skillra. JGOxenstierna 2: 116 (1796, 1806).
Anm. Det är ovisst, om det i en rimlista hos Arvidi 62 (1651) förekommande SKILRA, utan angiven bet., hör till det här behandlade ordet l. möjl. till något av orden SKILDRA, v.1—3, l. SKYLDRA.
Ssgr, se skiller ssgr.
![saob](/img/book_39.png)
Spoiler title
Spoiler content