SKINKMÄRR ʃiŋk3~mær2 l. SKINNMÄRR ʃin3~, förr äv. SKINTMÄRR, f.||ig. l. r.; best. -en, äv. -n ((†) -an Ekeblad); pl. -ar.
Ordformer
(shind- 1712. sinke- 1703 (sannol. felaktigt för skinke-). skink- (-ck-) 1664 osv. skinke- (-ck-) 1704—1741. skinn- 1939 osv. skint- 1649—1733. — Se för övr. MÄRR)
Etymologi
[jfr d. skindmær, i sht i ä. d. äv. skintmær; av t. schindmähre (med översättning av efterleden), eg.: hästkrake värd att (slaktas o.) flås, till schinden (se SKINNA, v.) o. mähre (se MÄRR); formerna skink- o. skinke- bero på anslutning till SKINK, sbst.2, o. SKINKA, v., formen skinn- på anslutning till SKINN, sbst.1]
(vard.)
1) mager o. oduglig (gammal) märr l., allmännare, häst(krake); äv. mer l. mindre bildl. (jfr 2); jfr LUDER-MÄRR 1. Ekeblad BrClEkeblad 13(1649; allmännare). Jag .. möter .. en soldat, som dref några eländiga skinkmärrar. Roland Minn. 68(c. 1748). När döden, blek och grym, på ödets skinkmärr rider. Brunjeansson Vers. 194(1768). Fastän tålamodet är en skinkmärr, så kankar det wäl ändå i wäg. Hagberg Shaksp. 4: 22(1848). Nej, se på kraken der! / Så lam och bruten utaf spatt / Ej bödelns skinkmärr är. Östergren NDikt. 189(1879). Pojken (som kommit hem från Amerika klädd i dyrbara kläder) är .. lik Pär Pärsas skinkmärr, när di trädde herrskapsseldon på 'na. Fröding Eftersk. 2: 216(1891, 1910). Utlägga åtel (för varg), exempelvis kroppen av en död skinnmärr. Stiernstedt Lantjunk. 215(1939). Cronquist Ekipage 144(1952).
2) ss. nedsättande benämning på (mager o. skröplig) person, i sht kvinna. Knöppel Mannsschol. 44(1741; om gammal man). ”Hejtitihej skinkmärr” — sa' Lothén, valsade med fröken. Holmström Sa' han 35 (1876).
Avledn. (till 1): SKINKMÄRRAKTIG, adj. (numera bl. tillf.) som påminner om en skinkmärr(s). Måtte staten få fortgå i sin hitintills matta, stretande, halltande, skinkmärragtiga, men lugna, ostörda gång! (Brinkman o.) Adlersparre Brevväxl. 34(1829).
