SKITT ʃit4, äv. skit4, sbst.
Etymologi
[sv. dial. skitt (i bet. 2); jfr d. skidt (best. -et, äv. -en); av lt. schitt, m., till det svaga stadiet av stammen i SKITA, v.2; jfr mnl. schitte, f., holl. schit, f., feng. scitte, f., diarré; det sv. uttalet med sk har eufemistisk prägel (o. är möjl. influerat av d.) — Jfr SKET-, SKITA, sbst., SKITT, adj.]
1) (†) exkrementer; jfr SKIT 1. (Vattnet i den flod som flyter genom Hamburg) står tiokt som wälling af skitt och piss. Linné Dal. 329 (1735).
2) (numera bl. i vissa trakter, vard. l. bygdemålsfärgat) oeg. l. bildl.; jfr SKIT 2.
a) [jfr d. skidt med det!; med avs. på konstruktionen jfr LORT 2 c] i uttr. skitt i, äv. med ngn l. ngt!, betecknande ngn l. ngt ss. likgiltig(t) l. betydelselös(t) i sammanhanget: likgiltigt l. sak samma med ngn l. ngt!; jfr SKITA, v.2 1 d α. Benedictsson Folkl. 100 (1887). ANF 56: 235 (1942: i).
b) [jfr motsv. anv. i d.] i predikativ ställning, övergående i adjektivisk anv., i sådana uttr. som vara skitt (äv. något skitt) alltsammans l. alltihop, vara skräp l. strunt l. smörja l. ett ”elände” o. d. alltsammans l. alltihop, vara skitt med ngn, opers.: vara skräp l. strunt l. dåligt l. uselt l. eländigt med ngn (jfr SKIT 2 a γ). Om Doctor Bilstein eller någon annan behagar att säga: ’det är skitt alt sammans, det är intet latin', så tror jag lika wähl at det är god latin. Sjöström 1SkånNat. 188 (i handl. fr. 1754). Ibland handla vi (dvs. människorna) klokt, och då löper det åt helvete; ibland göra vi allt hvad galet är, och då går det rätt! Det är något skidt alltihop! Strindberg GVasa 150 (1899). ANF 56: 235 (1942; från södra Sv.).
SAOB
