SKIVRA ʃi3vra2, v.2 -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) (numera föga br.) svänga (segel) så att vinkeln mellan vindriktningen o. seglets plan blir liten (särsk. i uttr. skivra segel fullt l. back, så att vinden träffar seglet akter resp. för ifrån); äv. intr., om segel: stå l. ställa sig på sådant sätt (särsk. i uttr. skivra back, så att vinden träffar seglet akter ifrån); jfr SKIVA, v. 4 a, SKEVRA, v.1 1, 2. Roswall Skeppsm. 1: 14 (1803). Därs. 112 (: skifra förseglen fulla). Därs. 114 (: skifrande back; om segel). SAOB B 16 (1898: skifra back; om segel).
Anm. Enstaka användes i nedan anförda språkprov ett verb SKIVLA (om åror) med bet.: skevras (se SKEVRA, v.1 3); om ordet icke beror på tryckfel, torde det vara en kontamination av SKIVA, v. (i bet. 4 b) l. SKIVRA, v.2 (i bet. 2) o. sv. dial. skevla, skevra (åra) [till samma stam som föreligger i SKEVRA, v.1]. Under rodd skola årorna skifla, d. v. s. att då de äro ofvan vattnet skola bladen vändas vågrätt för att minska vindfånget och hindra att båten minskar farten. Lieberath Baden-Powell Scout. 96 (1910; uppl. 1934: Vid rodd skall man skevra årorna).
SAOB
