publicerad: 1971
SKIVA ʃi3va2, v. -ade (pr. sg. akt. -ar AAAngermannus VtlDan. Förspr. c 4 b (1592) osv.; -er Lælius Jungf. F 1 b (1591), VetAH 1748, s. 120). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skijfw- (-fu-) 1592—1665. skiv- (-ffu-) 1591 osv.)
Etymologi
[sv. dial. skiva; jfr dan. o. nor. skive samt fvn. skífa, klyva; jfr äv. dels mlt. schīven, rulla, krossa, mnl. schiven, rulla, vända, t. scheiben, vrida, vända, göra rund ss. en skiva, ä. eng. shive, dels (med kort i) nor. dial. skiva (jfr SKEVA); samhörigt med SKIVA, sbst.2 — Jfr SKIVEL, -SKIVLING]
1) motsv. SKIVA, sbst.2 1: klyva l. skära l. spalta (ngt) i skivor; äv. refl.: spalta sig l. sönderfalla i skivor l. flagor; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Serenius (1734; under sliver). Skalade och skifwade palsternackor. Warg 59 (1755). (De av märgel tillverkade) takpannorna (bruka) efter en vinterköld skifva sig och falla sönder. Barchæus LandthHall. 96 (1773). Han skifvar med konst sin rökta lax. Sehlstedt 4: 186 (1871). Icke sällan ser man .. fresker, som fördärfvats därigenom, att putsen spruckit, skifvat sig och styckevis lossnat. 2NF 27: 479 (1918). Torkade äpplen, ur vilka kärnhuset urstansats, varefter äpplet skivats. Björke 222 (1935). — särsk.
a) motsv. SKIVA, sbst.2 1 a; i sht refl.: (låta) klyva sig i skivor, skiffra sig. Man finner .. bekswart Sten hela stora Bärgen igenom, som skifwar sig helt tunt. Œdman Bahusl. 52 (1746). Den egenskap hos en bergart, att den skifvar sig eller låter klyfva sig lättare i en bestämd riktning. 2NF 25: 992 (1917). Han stryker tätt under en låg holme, som är skivad i hela sin längd som glimmer. Rogberg Dam 135 (1932).
b) [när mjölk skär sig, delar den sig i tjockare o. tunnare delar] (föga br.) oeg., refl., om mjölk: skära sig, ysta sig. Mjölken vill skiva sig. Östergren (1939).
2) sjöt. motsv. SKIVA, sbst.2 1 d γ: lägga (tågvirke) i en plan o. tätt packad spiral; äv. i p. pf. i mer l. mindre adjektivisk anv. Ramsten NautHlex. 26 (1866). Skall en skivad sladd .. användas, räckes den först ut och uppskjutes därefter som vanligt. Weinberg Sjömansk. 11 (1954). Rydholm (1967).
3) [rörelsen liknar glidandet hos en skiva som kastas genom luften; jfr sv. dial. skiva, kasta flat sten o. d. så att den seglar fram] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) intr. l. refl.: glida l. sväva (på utsträckta vingar utan att flaxa); äv. i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., särsk. om flykt l. rörelse o. d.: glidande, svävande. Broman Glys. 3: 277 (c. 1730; refl.). (Örnarna) flyga och skifwa ganska högt up i luften. Därs. 299. (Labbens) flygt är ganska hastig och skifvande, såsom Hökens. VetAH 1753, s. 291. (De) låta .. (fanorna) hvirfla ikring sig, beskrifva vackra skifvande rörelser samt slunga dem högt upp i luften. Cederström Minn. 132 (1913). Cannelin (1921; refl.).
4) vrida l. vända (ngt brett o. tillplattat) så att flatan l. bredsidan kommer att vetta åt annat håll än tidigare; särsk. om fågel, med avs. på vingar: lyfta (o. delvis breda ut); numera nästan bl. i b. Thesze tiäderfoglar hafwa theras lekstjd .. med mycket skifwande up och neder med wingar och stiärten. Broman Glys. 3: 294 (c. 1730). Dock märckte iag och thet af honom (dvs. tuppen) at han wid tilfälle skifwade sina wingar ofta nog åt Ankorne som hönan utkläckt. Därs. 354 (1741). — särsk.
a) (†) svänga l. skifta (segel); särsk. = SKEVRA, v.1 2. Förr än jag orkade .. i stormen skiwa segel, så styrde Styrmannen Krejaren om i wädret och slog så backsegel. Lœnbom Upl. 1: 69 (c. 1630). (Sv.) Skifwa segel, (t.) die Segel umlegen, oder von der einen Seite zur andern ziehen, wenn man Gegenwind hat. Lind (1749). (Sv.) Skifva stor märseglet .. (eng.) Shiver your main-top-sail. Widegren (1788). Heinrich (1828).
b) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vid rodd l. paddling o. d.: vrida (åra l. paddel) så att bladet kommer i horisontalläge (varigm luftmotståndet minskar), skevra; äv. abs. Ekbohrn NautOrdb. (1840). Under .. paddling i hård motvind är det en stor fördel, ja nästan nödvändigt att kunna ”skifva” sin paddel, liksom man måste skifva .. sina åror om man skall kunna ro fram i hård motvind. Balck Idr. 1: 377 (1886). Aldrig gick årornas skivning med sådan precision och kläm som (vid hemkomsten efter en långresa). TurÅ 1925, s. 65.
5) [jfr t. umscheiben] allmännare, i fråga om kringvridning l. kringsvängning av ngt; anträffat bl. i den särsk. förb. SKIVA OM o. (i pass. med intr. bet.) i ssgn OM-SKIVAS.
6) [jfr motsv. anv. i sv. dial.; jfr äv. BRÖSTA, v.1] (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) refl., ngn gg äv. intr.: vrida sig o. visa bredsidan (framsidan); särsk. om person: (gå o. därvid) vrida kroppen ömsevis till höger o. vänster (för att stoltsera o. dyl. l. ss. en följd av brådska); i sht i oeg. l. bildl. anv., dels: kråma l. fjädra l. brösta sig, yvas, dels: skynda sig. Hwadh brytes och skiffuer iagh migh medh, och wil wara så högh hållen. Lælius Jungf. F 1 b (1591). Siälffzwållet skijfwar sigh. Grubb 716 (1665). (Strömmingen ställer alltid) hufvudet .. gent emot direction af vädret och strömmen, äfven då den .. skifver sig under vatnet. VetAH 1748, s. 120. (Uttrycket) Skifva sig .. tages merendels famil(järt) för Gå och yfvas, visa med sin gång att man yfves öfver sina kläder. Weste FörslSAOB (c. 1815). Och den rara Skarpmesser, .. perlan bland alla kalastillställelskor, lär väl få så lagom att skifva med. Wetterbergh Penning. 161 (1847). Ah, se på lilla Clara. Är du ute och skifvar dig för att fånga de högvälborna på dina krokar, när de gå hem från riddarhuset? De Geer Lillie 82 (1880). ”Ska' wi gå me' Jumfris?” (Jungfrustigen). ”Skifwa dej nu!” Hufvudstadsbl. 14/7 1892. Cannelin (1939). — särsk. (†) i det bildl. uttr. skruva och skiva sig, betecknande att ngn svänger l. slingrar sig för att undgå en svårighet o. d. (Katarina av Alexandria sägs i breviariet vara begravd på berget Sinai, men) då .. (de romerska katolikerna) väl erfarit, att Sinai och S:t Catharinæ-berget äro tvänne särskilte (i stället för ett ss. de antagit), skrufva och skifva de sig tämmeligen för dessa orden skull. Eneman Resa 2: 31 (1712).
7) [jfr 6] (†) i fråga om att häst rör sig sidvärts i samband med tvåtaktsgalopp; dels i p. pr. i mer l. mindre adjektivisk anv., om språng: som utföres under sidvärtsrörelse (o. på så sätt att båda frambenen resp. bakbenen lyftas för att sedan samtidigt nedsättas), dels i ssgr. Ehrengranat Ridsk. II. 1: 108 (1836).
8) [jfr 6] refl.: gräla, träta; bråka, väsnas; äv. dels: hetsa upp sig, bli förtörnad, dels: oja l. beskärma sig; numera bl. i BESKIVA. Han trätte och skiffuadhe sigh ganska illa medh någre vnge Adelsdränger. Schroderus HoffWäck. 42 (1616). Klockare hustrun (hade) mykit illa skifuat sig på kyrkiowallen tå Jacob Månsson nemde henne i skiutzferd, att h. Daniel, som examinerade folket, eij wijste rättare i kyrkian än thet war slagzmål på färde. Murenius AV 106 (c. 1644). (Sv.) Skifwa sig, (fr.) faire un bruit, bourdonner. Möller (1745). (Sv.) Han skifwade sig grymt theröfwer, (t.) er entrüstete sich sehr darüber. Lind (1749). Gråhår gälla, om blott du tiger, för tankar. — Men skifvar / Du dig, som pojkar, de ej gälla för tankar, men hår. Tranér Anakr. 188 (1830, 1833; gr. orig.: λαλήσης). Knut .. var nog elak, att ännu engång (i sin trollpipa) blåsa ett py (som medförde gråt). O, huru de stackars små varelserna (dvs. älvorna) grimaserade och skifvade sig! Topelius Läsn. 6: 66 (1884).
Särsk. förb. (i allm. till 1): SKIVA AV10 4. (numera bl. tillf.) gm skivning avskilja (ngt). SAOB 1: 493 (1898). jfr avskiva. —
SKIVA OM. (†) till 5: kringvrida (ett hjul). AAAngermannus VtlDan. Förspr. c 4 b (1592). jfr omskivas. —
SKIVA SÖNDER10 40. (numera bl. tillf.) klyva l. skära l. spalta sönder (ngt) i skivor; förr äv. refl., om sten o. d.: skiffra sig o. sönderfalla. Swedberg Ordab. (1722). Kalm VgBah. 266 (1746; refl.). —
SKIVA TILLBAKA. (†) till 4 a: skifta (segel) så att fartyg seglar tillbaka. Schroderus JMCr. 114 (1620). —
SKIVA UPP10 4. klyva l. skära l. spalta upp (ngt) i skivor; äv. refl. (i uttr. skiva upp sig): klyva l. spalta upp sig (i skivor l. flagor o. d.). Uppl. 1: 52 (1901; refl.). StKokb. 493 (1940).
Ssgr (†; till 7): SKIV-GALOPP. om tvåtaktsgalopp kännetecknad av sidvärtsrörelser (utförda så att båda frambenen resp. bakbenen lyftas för att sedan samtidigt nedsättas). Ehrengranat Ridsk. I. 1: 71 (1836). Därs. II. 1: 108. —
SAOB
Spoiler title
Spoiler content