[sv. dial. skoffa; jfr d. skuffe, skrapa, skotta, skyffla, nor. skuffe, skotta, skyffla; sannol. etymologiskt identiskt med SKUFFA (jfr ä. d. skoffe, skuffa, stöta till)]
skovla l. skyffla l. ösa (ngt) med skoffa (se SKOFFA, sbst. 2); dels i vissa trakter, dels sjömil. (se slutet). LoW(1889; utan angiven bet.). Östergren(1939). — särsk. sjömil. vid rengöring utpressa o. undanskaffa vatten från (trädäck) med skoffa (se SKOFFA, sbst. 2 a); äv. i sådana uttr. som skoffa däck torrt, på detta sätt göra däck torrt; äv. utan obj. UFlott. 1: 75(1882; utan obj.). Kl. 4 om morgonen, när .. (sjömännen på korvetten) börja .. skura däcket med sina sandstenar och ”skoffa” det med sina träspadar. Sätherberg Lefn. 256(1896). Halfdäck spolas ordentligt och skoffas torrt med träskoffor. Wrangel SvFlBok 369(1898). SvFlH 3: 183(1945).
Anm. Möjl. föreligger d. o. äv. i TbLödöse 316(1594); se SKOFFA, sbst.anm.; jfr i så fall med avs. på formen dels ä. skaffva under SKAFFA,dels (den i TbLödöse anträffade) formen reken(n)skiap under RÄKENSKAP.
Särsk. förb.: SKOFFA IN10 4. (i vissa trakter) särsk. oeg.: skovla i sig (mat). Han börjar skoffa in stångkorv med god aptit. Delblanc Homunc. 37(1965).
