SKOFTA skof3ta2, f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. skofta; till sv. dial. skofta, skutta, springa hit o. dit, avledn. av SKÅPA, skutta. — Jfr SKOFSA]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) lättsinnig l. liderlig l. oordentlig kvinna, slampa. SvTyHlex. (1851). Lundell (1893). — Anm. Det hos Arvidi 68 (1651) i rimlista (utan angiven bet.) förekommande ordet skoffta är snarast ett verb, möjl. samma ord som sv. dial. skofta ovan.
