SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1972  
SKONLIG skω3nlig2, adj. -are. adv. -A (†, Schultze Ordb. 4351 (c. 1755)), -E (†, G1R 16: 203 (1544)), -EN (†, G1R 12: 116 (1538), Murberg FörslSAOB (1791; under oskonlig)), -T (Hwalström SpecPaid. 28 (1773)).
Ordformer
(schon- 1625. skon- (-oo-) 1538 osv. -ligitt, n. 1625. -ligt, n. o. adv. 1773 osv.)
Etymologi
[jfr d. skånlig; avledn. av SKONA, v.2]
(utom i vissa trakter, bygdemålsfärgat, numera knappast br.)
1) motsv. SKONA, v.2 1 a, b, c, = SKONSAM 1; förr äv. i sådana uttr. som umgås skonligt l. gå skonligt om med ngn, handla l. uppträda skonsamt mot ngn, visa skonsamhet mot ngn; ngt avlöper skonligt, betecknande att ngn kommer lindrigt undan från ngt l. att ngt avlöper lyckligt för ngn. (Vi) biude .. tich, att thu .. far skonlige medt the Bönder. G1R 16: 203 (1544). (För förseelsen) saackfältes han (doch skonligen) till Sex marck. LösingDomb. 22/3 1599. Commissarierne skole (vid utskrivning) gå skonligen med dem om, der endeste manshjelpen finnes i gården. RP 3: 56 (1633). Höfwitzmannen .. lät tilfogha Romano fast större Pijna än tilförenne .. (o. straffade) Bödelszknechterna .., at the så skonligen medh honom omginge. Schroderus Os. 1: 255 (1635). På .. historien .. hade jag .. icke behöft nedlägga så mycken möda .. ty i den aflopp förhöret (i examen) mycket skonligt. Böttiger 6: 108 (c. 1875). Östergren (1939; angivet ss. sällsynt o. skriftspr.). — jfr O-SKONLIG. — särsk. (†) om farsot l. sjukdom: som icke härjar alltför svårt, lindrig l. dyl. OxBr. 5: 326 (1625). Hvadh .. (krigs-)folckedz tillståndh nu vedkommer, så tackar man Gudh att siukdomen är temmeligh skonligh. Därs. 406 (1626).
2) motsv. SKONA, v.2 1 d, e, = SKONSAM 2; förr äv. (ss. adv.) i sådana uttr. som umgås skonligen l. gå skonligen om med ngt, fara fram med skonsamhet l. försiktighet l. varsamhet l. pietet o. d. med avs. på ngt. Schroderus Os. III. 2: 307 (1635: gå .. skonligen om medh Saken). Medh gaturnes justerande och stadzens reformation här i Fahlun hafver fuller i begynnelsen fallit folcket något svårt och fremmand, derföre jag och skonligen och med fogh dermed hafver måst umgåås. OxBr. 11: 300 (1646). Under vandalismen i den nya chorinredningen (i Lunds domkyrka) gick man skonligast tillväga med erkebiskop Anders Sunessons graf. Reuterdahl Mem. 110 (1858). — särsk. (†) i fråga om jakt, ss. adv.: utan att gå alltför hårt fram l. dyl. G1R 12: 116 (1538).
3) (†) motsv. SKONA, v.2 3, = SKONSAM 3. En flijtigh tiänare moste skoonligen drijfwas. Grubb 851 (1665).
Spoiler title
Spoiler content