SKORR skor4, sbst.1, n.; best. -et.
1) motsv. SKORRA, v.1 1: skorrande ljud l. läte. Lind (1749). En gammal flöjel gnisslar, torr, / med gällt och sekelrostigt skorr / i senhöstsolens sken. SvD 1912, nr 285, s. 11. Ofta beror skorret (som kommer från en radioapparat) på fel hos mottagaren. SvD(A) 1935, nr 219, s. 9. — särsk. motsv. SKORRA, v.1 1 a: skorrande; skärande missljud; äv. bildl. (se särsk. α, β o. γ). (I sångföreningen) är .. rätt roligt, ehuru tidens dissonance stundom skär in med ett skårr i sångens. AIArwidsson (1819) hos Estlander Arwidsson 46. Hör du (gitarr)-strängens / hårda skorr. Fröding Stänk 123 (1896). Plötsligen tystnade .. (fiolspelet) med ett skärande skorr. Roos DjupSag. 159 (1901). ”Ja, nu gå ju påskdagarna bort. Vi få väl försöka arbeta in dem på något sätt!” (säger chefen). Aj, aj. Det låter som ett skorr bland vårens alla silverklingande flöjter. DN(A) 1933, nr 96, s. 14. särsk. i vissa bildl. anv.
α) om (framställning i) dikt o. d. som klingar illa l. falskt. Thorild (SVS) 3: 204 (1792). Jag har för mycken afsky för det allmänna lyriska skorret i äfven berömda skalders dramatiska kompositioner, för att icke (osv.). Runeberg (SVS) 9: 79 (1841). När min kloka tanke, / kylande och torr, / gaf sin form åt ljuden (av de dödas röster i ”Drömmar i Hades”), / blef det skorr. Fröding Stänk 155 (1896). jfr: Skorr. Ekelöf Otočac 31 (1961; titel på dikt).
β) (mera tillf.) missljud (se d. o. b), osämja o. d. Skulle de (dvs. hjorten o. vargen) leva som bröder .. / — Nog blev det skorr! Lagercrantz EndSomm. 39 (1937).
γ) (tillf.) om det förhållandet att ngt skär i ngn på samma sätt som en skorrande l. falsk ton o. d. (Han) kände .. ett skorr genom hjärtat, då han såg faderns trötta hållning. Roos OsynlVäg. 358 (1903).
