publicerad: 1972
SKORRA skor3a2, v.1, äv. (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) SKURRA skur3a2, v.1, -ade (3SthmTb. 6: 95 (1605) osv.) ((†) pr. sg. -er Månsson Ört. 71 (1628)). vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(skorr- (skå-) 1628 osv. skurr- 1605 osv.)
Etymologi
[fsv. skurra, kurra, bullra, sv. dial. skorra, skurra; jfr dan. o. nor. skurre, mlt. schurren; ljudhärmande bildning, besläktad med (i avljudsförh. till) SKARRA, v.1 — Jfr SKORR, sbst.1, SKORRA, sbst.1, SKORRE, SKURKA, v., SKURRA, v.2]
1) ge ifrån sig l. frambringa en serie av tätt o. jämförelsevis regelbundet upprepade, surrande, korta o. dova ljud; numera nästan bl. i fråga om ljud som uppfattas ss. omelodiska, sträva o. osköna; äv. med subj. betecknande ljud; stundom svårt att skilja från 4; jfr SNARRA. Lind (1738). I hans öron skorrade ljudet af den arbetande skördemaskinen. Geijerstam Kronof. 216 (1890). När de elektriska växelloken bromsa in uppstår det sådana skorrningar, att dessa uppväga både töffandet och röken (av ångloken). GHT 1936, nr 155, s. 7. Ett mörkt pannrum .., där en ensam pojke står och sågar ved med en skorrande såg. Wassing Dödgr. 446 (1958). — särsk.
a) om (ljudande del av) musikinstrument (särsk. ett sprucket musikinstrument l. slappt spänd(a) sträng(ar) l. slapp tunga i en orgelpipa l. i ett blåsinstrument) l. om sångare l. sångröst: frambringa l. ge ifrån sig sträva, omelodiska, orena, oskönt surrande toner l. ett (skärande) missljud som uppkommer därigm att tonerna kännetecknas av bristande l. falsk harmoni; äv. dels med subj. betecknande ton, dels opers., särsk. i uttr. det skorrar i öronen. En skorrande ton, orgelstämma. Är ther miszliud emellan stemmorna och rösterna (i ett musikstycke), at the intet stå sammanstemda; så lyder thet illa, så skiär, så skorrar thet i öronen och i hiertat. Swedberg Schibb. 103 (1716); jfr slutet. Movitz stäm up din skorrande sträng. Bellman (BellmS) 1: 217 (c. 1771, 1790). Wid (psalm-)sången anmärktes (på en sockenstämma), at den som har sträfwog eller skårrande röst bör siunga sagtare (dvs. med svagare stämma). KulturbVg. 1: 24 (1774). En blind spelman strök en skorrande fiol. Livijn 1: 219 (1817). Musiken .. steg och föll, ibland skorrade det jämmerligt, men dess skönhet kunde dock ej dödas. Thorén Herre 97 (1942). — särsk. i mer l. mindre tydligt utförd bild; jfr 4. Swedberg Schibb. 103 (1716). Småningom kom ifrån .. Adelen up en ny Ton, om RiksRådet Wallwijks eximerande (dvs. undantagande) .. (när anmärkningar riktades mot riksråden). Men för Borgareståndet skurrade den Tonen så mycket, så at de omsider begynte declarera sig .. emot RiksRådet Wallwijk. HSH 16: 225 (1769). Sedan sal(ig) Bjuggs Sångmö bortlade sin skorrande lyra. SvLitTidn. 1814, sp. 583. Det fantiseras (i den kinesiska läran om pulsen) om artärerna som strängar på ett instrument, som vid hälsa svänga i fullständig harmoni, men skorra falskt vid sjukdom. Fåhræus LäkH 1: 47 (1944).
b) (numera bl. tillf.) i fråga om ett omelodiskt, orent ljud från en (i sht sprucken) klocka o. d. Skeppsklockan skurrar. Bellman (BellmS) 1: 169 (c. 1771, 1790). Klockan skorrar, hon är sprucken. Weste FörslSAOB (c. 1815). Ahlman (1865).
d) (†) i fråga om kurrande l. bullrande i magen; jfr SKURKA, v. The wäder som .. skorrer i tarmarna. Månsson Ört. 71 (1628).
e) (†) rossla; särsk. i uttr. det skorrar i halsen (på ngn), ngt skorrar ngn i halsen; jfr KURRA, v.2 e. När de skore .. vp (bandet som satt kring den dödas hals), skurrade thet i halszenn på hänne. 3SthmTb. 6: 95 (1605). Döden mig i halsen skorrar! Bellman SkrNS 1: 110 (c. 1770). Weste FörslSAOB (c. 1815).
f) i fråga om ett omelodiskt, strävt, oskönt sätt att tala l. skratta (särsk. med strupljud), med subj. betecknande person, röst, tal, skratt o. d.; tillf. äv. ss. anföringsverb; jfr dels e, dels 2; jfr äv. KURRA, v.2 e, SKROCKA, v. Verelius 145 (1681). Då skorrar med hes och sprucken / och illslug stämma eunucken / .. ”Hageb, din far är rik!” Heidenstam Vallf. 113 (1888). Ett rått skratt skorrade genom tystnaden. Roos Helgsm. 1: 106 (1896). (Satyrens) inställsamma röst skorrade som en gets bräkande. Heidenstam Skog. 252 (1904). Han satt på sin divan och skorrade och skrattade och spann som en gammal katta. Hedin Transhim. 3: 415 (1912).
g) (icke i fackspr., i allm. med mer l. mindre utpräglat lokal bruklighet) i fråga om vissa djurläten.
α) i fråga om det jämförelsevis dova, surrande lätet av vissa fåglar; jfr KURRA, v.2 a. Nattskatan .. skorrade. Linné Gothl. 245 (1745). Kornknarrn skorrar inne i vång. Bååth Dikt. 58 (1879). Hemberg Kola 15 (1902; om ripa). Skäggdoppingarna skorra. SvNat. 1925, s. 71. särsk.
α') (†) i fråga om duvas läte: kurra, kuttra. (Ringduvornas) läte är ett skorrande gorkgork gok-gok. Greiff Jagt 86 (1828).
β') (†) i fråga om ett starkt, bölande läte från rördrom. (Rördrommen har) namnet ther af at han wistas wid siöar .. hwarest Rör wäxa, hwarest han dromar, skurrar och låter. Broman Glys. 3: 285 (c. 1730).
β) (†) i fråga om ett surrande läte från vissa insekter, t. ex. gräshoppor, flugor, bin. Skorrning af binen eller flugor. Lind 1: 819 (1749). Gräshoppshannen lockar honan med ett slags skrattande läte eller skårrning. Holmström Ström NatLb. 4: 78 (1852).
γ) i fråga om grodas kväkande. Gemene hopen (håller) än i dag för et omen til god wåhr när grodor bittida och mycket skorra och skälla. Broman Glys. 3: 553 (c. 1730). Melin AmazUrskog. 50 (1929).
h) (†) om ljudande del av musikinstrument, betecknande frambringande av ett surrande ljud (utan tanke på detta ss. omelodiskt l. oskönt), med tanke tillika på de vibrationer som åstadkomma ljudet. Faggot .. blåses igenom et skorrande rör. Hülphers Mus. 87 (1773).
2) uttala r-ljudet med tungroten artikulerande mot bakre delen av gomseglet l. mot tungspenen, varigm ett surrande l. rullande ljud åstadkommes (tungrots-r); i sht förr äv. allmännare: uttala konsonantljud på ett sätt som uppfattas ss. oskönt (l. onormalt); äv. dels: tala med användande av ett sådant uttal, dels med obj. betecknande konsonantljud; äv. med obj. betecknande yttrande l. ss. anföringsverb; äv. i överförd anv., om ljud; stundom svårt att skilja från 1 f; jfr SNARRA. Skorrande l. skorrat r l. r-ljud. De som intet lempa rett denna bookstafwen (dvs. r) til tänderna, vthan giöra det med tungan i gomen, de samma snarra och skorra. Hiärne Orth. 50 (1717). Ragundaboerne .. skorra något på r. NorrlS 1—6: 95 (1798). R uttalas i södra Sverige, serdeles i Skåne, som strupljud, hvilket uttal kallas skorrning. Strömborg SvSprSkol. 6 (1857). (En skånsk flicka) talade ett helt putslustigt tungomål med orena vokaler och skorrande, hårda konsonanter. Lundegård Prom. 1: 78 (1893). Gaminaktigt uppsluppna damer, hvilka skorrade de allra lustigaste små entydigheter. Lindqvist Dagsl. 3: 90 (1904). Vederhäftighetsbevis — vad är det för något? skorrade Lundgren på sitt bästa och tryggaste skånska mål. SvD(A) 1934, nr 354, s. 9. Han skorrade: r-et rullade djupt nere i hans hals. Höijer Solv. 251 (1954). jfr: R .. är en skårrande bokstaf och kallas litera canina hos Latinerne av des skårrande liud, lika som en hund, då han irriteras, mårrar och sin arghet med et err utlåter. Salberg Gr. 87 (1696).
3) (†) stamma; möjl. äv.: jollra (ngt). (Sv.) Skorra. (T.) Stamlen. Schroderus Dict. 249 (c. 1635). Han skorrar det ordet Scaurum. Lindblom 282 (1790). jfr: (Sv.) Skorra i uttalet .. (lat.) balbutire. Lindfors (1824).
4) bildl., betecknande att ngt gör ett disharmoniskt l. stötande intryck; jfr 1, särsk. 1 a slutet.
a) (numera föga br.) betecknande att ett språkligt element (t. ex. ett ord l. uttryck l. en vers) i ljudligt avseende stöter ngn estetiskt l. förefaller ngn oskönt. En vers bör icke skorra eller stöta. Bergklint Vitt. 143 (1761). Dessa verser skorra i anseende så väl till oriktig meter som många konsonanters möte. Weste FörslSAOB (c. 1815). Stötande rim och skorrande ordbildningar. BL 3: 261 (1837).
b) om ord l. uttryck, med tanke på dess allmänna karaktär l. innebörd, l. om yttrande, med tanke på dess innehåll, l. (allmännare) om företeelse av något slag, betecknande att ngt stöter ngn l. förefaller ngn passa illa ihop l. rimma dåligt med ngt (ngt angivet l. antytt l. omgivningen l. verkliga förhållandet o. d.): klinga falskt, låta illa; skära sig o. d.; särsk. i sådana uttr. som ngt skorrar illa l. falskt, ngt skorrar (illa) i öronen (på ngn) l. i ngns öron. Hans beröm skorrade falskt. Talet om Sverige som välfärdslandet skorrade illa i mångas öron. En olärd lärare, eller indoctus Doctor lyder mechta illa ihop, och skorrar i öronen. Swedberg Lefw. 173 (1729). Hur måste inte exempelvis ord sådana som ”den ljusnande framtid är vår” skorra i den nykorade studentens och studentskans öron, när de plötsligt möta tidens skrämmande Medusa-huvud mitt i solskenet. DNA(A) 1931, nr 130, s. 6. Jag vet, att själva ordet barmhärtighet kan skorra i somligas öron. Brilioth HerdabrÄrkest. 105 (1950). — särsk.
α) i uttr. ngt skorrar mot ngt, ngt passar icke ihop l. rimmar dåligt med l. svär mot ngt. Knorring Ståndsp. 2: 117 (1838). Epeiros fick (år 167 f. Kr.) utstå en plundring och en brutal straffdom, som betänkligt skorrade mot (de romerska) fältherrarnes välklingande deklarationer. Almquist VärldH II. 2: 69 (1931).
β) (numera bl. tillf.) i sådana uttr. som sinnen l. sinnesstämningar skorra mot varandra l. förhållandet mellan ngra skorrar, betecknande att det råder en disharmonisk stämning mellan ngra. Mot hvarandra litet skorrande naturer och sinnesstämningar. Knorring Ståndsp. 2: 117 (1838). Alla de olika sinnena hade råkat i en högst besynnerlig stämning och skorrade förfärligt emot hvarandra. Därs. 200. Förhållandet mellan dig och oss har alltid skorrat. Nycander GHerrg. 86 (1912).
Särsk. förb.: SKORRA FRAM10 4. (numera bl. tillf.)
2) till 1 f, 4, om ton, i uttr. skorra fram ur ett yttrande, betecknande att ett yttrande får en stötande l. skärande biton l. dyl. Den beska och liksom med förebråelse hemligt kryddade ton, som plötsligt skorrat fram ur hvarje hans yttrande. Ullman FlickÄra 98 (1909). —
SKORRA TILL10 4. (numera bl. tillf.) plötsligt ge ifrån sig ett skorrande ljud l. läte.
Ssgr: A: SKORR-LJUD.
2) till 2: om skorrande r-ljud, tungrots-r; förr äv. allmännare, om r-ljud. R-ljud eller skorr-ljud. VetAH 1855—56, s. 56. Svahn LbMuntlFöredr. 41 (1903). —
(2) -PETER l. -PETTER. (†) nedsättande, om person som skorrar på r. Weise 1: 169, 179 (1769; t. orig.: Schnarr-Peter). —
(1 g α) -SVÄRTA. [jfr lap. skårra, svärta] (i vissa trakter) fågeln Melanitta fusca (Lin.) (med ett skorrande läte), svärta. FoFl. 1920, s. 116 (från Lappl.). —
B: (1, 2) SKORRNINGS-FEL. om skorrning betraktad ss. ett fel; särsk. till 2, i fråga om skorrande uttal. Östergren (1939).
Avledn.: SKORRARE, m.
2) till 2: person som skorrar (i sitt tal), förr möjl. äv. (allmännare) har ett oskönt uttal av konsonanter. JTBureus (1641) hos Lindroth Bureus 124. En äkta skånsk skorrare från Skåne. Östergren (1939). —
SKORRIG, adj. [jfr d. skurret] (numera bl. tillf.) till 1, 2, 4: som skorrar l. har benägenhet att skorra, skorrande; som utmärkes av skorrande. Lind (1749). Cannelin (1939). särsk.
a) till 1 a, h, om musikinstrument; förr sannol. med tanke enbart l. väsentligen på att instrumentet frambringade ett surrande l. vibrerande ljud, utan tanke på detta ss. omelodiskt l. oskönt. Lät' mig giöra så wers, som Codrus har yrk't them / Näst til Apollo sielf: ell' om thet och icke för-unnes, / Skall upå qwistoga gran then skorriga pipan uphängas. Palmfelt Ecl. 28 (1740; lat. orig.: arguta .. fistula). Slut, min skorriga Flöjt, slut nu dina Arcada-Verser! Nicander VirgEcl. 41 (1752; lat. orig.: tibia).
b) till 1 f, i fråga om persons sätt att tala: omelodisk, oskön, sträv l. dyl. Heter Ni icke Stappelman? sade han med en skårrig ton. Säfström Banquer. Pp 1 a (1754). Skorrigt målföre. Weste FörslSAOB (c. 1815).
Spoiler title
Spoiler content