SKRABBA skrab3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skrabba, skrapa, prassla, skrävla, vara sjuklig l. fattig; jfr nor. dial. skrabba, lt., mnl., holl. schrabben, alla med bet.: skrapa, skrubba, krafsa o. d.; sannol. intensivbildning till den rot som föreligger i SKRAVLA, v. — Jfr SKRABB, sbst.1—2, SKRABBA, sbst.1—3, SKRABBIG]
(numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) avge ett torrt, rasslande l. knarrande ljud, skravla (se SKRAVLA, v. 1) l. knirka l. knarra o. d.; förr äv. allmännare: ljuda starkt. (Ändelserna) arne og erna kunna stå i et ord ihop, men aldrig arna eller erne, av hvilka det ene skrabbar fœr mykket og det andre gnider fœr mykket i œrat. Laurel Inl. 22 (1750). Grevinnan .. sammandrogs av krampen till ett tomt, skrabbande skinn. Kämpe Träl. 9 (1907).
