SKRABBIG skrab3ig2, adj. -are. adv. -T.
(vard.) som befinner sig i undermålig fysisk kondition l. vid klen hälsa l. i ett undermåligt tillstånd l. skick, skral l. skraltig l. dyl.; om person l. djur ofta liktydigt med: krasslig l. sjuklig l. skröplig. Schultze Ordb. 4375 (c. 1755). Törneros (SVS) 1: 301 (1825; om översättning). De gingo lite skrabbigt på de sista åren, dessa klockorna. Bondeson MVK 71 (1896, 1903). Hästen var gammal och skrabbig. Lindström Leksaksb. 7 (1931). Skrabbig och vissen var han, men läkarna dög inte till att göra någe åt honom. Sjöman Lekt. 357 (1948). särsk. (mera tillf.): som tyder på klen hälsa. Eklundh Folk 36 (1918; om hosta).
Avledn.: SKRABBIGHET, r. l. f. (vard.) om egenskapen l. förhållandet att vara skrabbig. Samtiden 1873, s. 654.
