publicerad: 1973
SKRAMLA skram3la2, i bet. 1 f.||ig., i bet. 2—3 r. l. f.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
1) (numera i sht i vissa trakter) motsv. SKRAMLA, v. 1, ss. nedsättande beteckning för högljutt pratsam l. sladdrande l. skrytsam person, pratmakare l. sladdertaska l. ”skvallerkäring” l. skränfock l. skrävlare l. dyl.; äv. dels i uttr. ngts skramla, person som högljutt pratar om l. utsprider l. yttrar ngt, dels om person som oskickligt l. klåparaktigt framställer ngt (i ssgn RIM-SKRAMLA); i modern tid uppfattat ss. l. utgörande oeg. l. bildl. anv. av 2. Jöns Larsson kallade Jöns Rafwalsson Skramla, wart saack 3 m(arke)r. UpplDomb. 1: 28 (1619). Min mor, ska då edra trätor aldrig ändas. .. (Svar:) Will hon wäl tiga lilla skramla. Lindahl Tanckef. 10 (1740). (Don Quijote till Sancho Panza:) Bort ur min åsyn, du .. alla elakheters uppfinnare, alla dårskapers skramla! Stiernstolpe DQ 2: 423 (1818). Skramla .. (dvs.) skräflare, skräflerska. Lindfors (1824). Sundén (1888; om pratsam kvinna). — jfr SAMKVÄMS-SKRAMLA.
2) motsv. SKRAMLA, v. 2: redskap (avsett att svängas l. skakas l. slås l. dyl.) för åstadkommande av skramlande ljud; särsk. om sådant redskap bestående av ett ljudande ytterhölje inneslutande löst liggande, hårda delar (jfr SKALLRA, sbst. 1) l. bestående av delar (av trä l. metall l. dyl.) som äro löst fästa vid varandra (o. åstadkomma ljuden gm att upprepade gånger röra sig l. slå mot varandra) l. utgörande en skälla (l. bjällra) l. skärra l. dyl.; äv. mer l. mindre bildl. (Sv.) Skramla. (T.) Klapper. (Lat.) Crepitaculum. Crotalum. Schroderus Dict. 13 (c. 1635). Brand-wackten följes 2 och 2 åt, den ena har en Skramla i Bältet, och en Handbåtz-hake i Handen, den andra en Yxa och et Läder-Ämbare, och .. en liten Lyckta. PH 1: 782 (1729). Svederus Jagt 142 (1831; om harskramla). Här lockar svanen ungarna / och trädknarrn (dvs. hackspetten) rör sin skramla. Karlfeldt FlBell. 44 (1918). Allt det man ser av .. (San Francisco) från färjan .. är uppbyggt efter den stora jordbävningen — på mindre tid än en man behöver från skramlan till rakkniven. Siwertz Lat. 34 (1924). ÅbKristHum. 1964, s. 105 (i bild). — jfr HAR-, HÄST-, KRÅK-, MÄRR-, TRÄ-SKRAMLA.
3) (numera bl. mera tillf.) i utvidgad anv. av 2, om skraltigt l. skrangligt l. dåligt föremål l. redskap (som skramlar l. för oväsen l. dyl.); särsk. om skramlande bil; jfr SKRAMMEL 3, 4. Backman Reuter Lifv. 2: 376 (1870; om pistol). Den lilla skramlan till bil. Siwertz Jord. 201 (1936).
SAOB
Spoiler title
Spoiler content