SKRANTA skran3ta2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE.
Etymologi
[sv. dial. skranta; jfr dan. o. nor. skrante, nor. dial. skranta, bli mager o. knotig; sannol. samhörigt med sv. dial. skran, mager, torr (se SKRANIG). — Jfr SKRANTEN, SKRANTIG]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) vara l. bli skral (se SKRAL, adj. 1 a) l. krasslig l. sjuklig. Var gamle herr Hall verkligen så illa däran? Man hade nog märkt, att han under de senaste månaderna börjat skranta och åldras, men (osv.). Elkan Hall 193 (1899). LoW (1911).
