SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRATA, v.
Etymologi
[sv. dial. skrata, skrämma, jaga bort, skrälla; jfr nor. dial. skrata, kackla (om fåglar), gräla, klandra, skvallra, skryta, skratta högt, d. dial. skrade, avge skorrande ljud; jfr äv. sv. dial. skrat, skrämsel, ä. d. skrade, skallra; möjl. dentalavledn. till den rot av ljudhärmande urspr. som (i växelform, utan s-) föreligger i HARKA, v.2 — Jfr SKRATTA, SKRATTE]
(†) skrämma l. injaga fruktan hos l. förskräcka (ngn). Aurivillius Cog. 23 (1693).
Spoiler title
Spoiler content