[sv. dial. skrev, skräv; jfr ä. d. skreff, d. skræv, fvn. skref, steg, nor. skrev, nor. dial. skrev, skriv; sannol. till den stam som föreligger i fht. gascrevōn, rista (se SKREV, sbst.1). — Jfr SKREVA, sbst. o. v.]
1) (numera bl. tillf.) ställe där ngt klyver l. delar sig så att det emellan de därvid uppkomna delarna bildas en klyfta l. öppning l. vinkel o. d. Frick o. Trolle 54(1872; om ställe där ett i ena ändan uppsplitsat tåg delar sig). I skrevet, där almen delar sin stam i tre (grenar), sutto två femte klassister. Bergman Mark. 278(1919). — särsk.
2) om partiet mellan lårens insidor längst upptill (där könsorganen ha sin plats) l. om den öppning l. vinkel som bildas, då man särar på benen i sidled; äv. om motsv. parti av byxa; jfr GREN, sbst.1 1 a. Byxorna äro för trånga i skrevet. Ungern-Sternberg Bourgelat 7(1752). Der hänger han nu vid den nyss förvärfvade dragaren, icke, som sig bör, med skrefvet i sadeln, utan med bakfoten inklämd i stegbögeln. Wadman Saml. 2: 30(1835). Carlsson tog i honom, måttade en ful spark åt skrefvet. Strindberg Hems. 80(1887). Armhålorna och skrevet böra ofta tvättas. URytt. 124(1916). Rosendahl Lojäg. 89(1956).
3) [jfr motsv. anv. i d., fvn. o. nor. dial.; möjl. delvis att uppfatta ss. ett vbalsbst. till SKREVA, v.] (†) (tagande av ett) långt steg. Nordforss(1805). Schulthess(1885).
