SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1929  
GREN gre4n, sbst.1, r. l. m. l. f. (m. Lucidor (SVS) 433 (1674), LoW (1911)); f. (Joh. 15: 4 (NT 1526), Sundén (1885; jämte m.)), i bet. 1 äv. n. (VDP 1668, s. 193, Hellsten Sabelf. 49 (1923)); best., ss. r. l. m. l. f. -en ((†) grenan VarRerV 42 b (1579), Rålamb 14: 48 (1690)), vard. (utom i södra Sv.) äv. = (BtFinlH 2: 81 (1550: grenn), Schröder Skid. 26 (1900)), ss. n. -et; pl., ss. r. l. m. l. f. -ar ((†) -er VarRerV 50 a (1579)), ss. n. (knappast br.) =.
Etymologi
[fsv. gren, m. l. f., d. gren, nor., isl. grein, f.; jfr eng. groin, ljumske; eg. vbalsbst. till GRINA, gapa]
1) eg.: öppning mellan två skänklar; äv. konkret, om det (de båda skänklar) som bilda(r) öppningen. — jfr SKÖT-GREN. — särsk.
a) (bygdemålsfärgat samt i fackspr.) om öppningen (vinkeln) mellan en människas båda ben, särsk. om den punkt av bålen från vilken benen utgå (där de grena sig): skrev; jfr KLYFT. BtFinlH 2: 81 (1550). 2 par Blå Vadmals Byxor med Skinn i grenet. BoupptVäxjö 1856. Den giltiga anfallstavlan omfattar vid sabelfäktning hela kroppen .. ovanför en horisontell linje genom grenet på en upprättstående man. Hellsten Sabelf. 49 (1923). (†) Han kunne see emillan grenet på honom. VDP 1668, s. 193. — jfr BYX-GREN. — särsk. gymn. ss. första led i ssgr betecknande gymnastisk ställning, för att angiva att denna intages med åtskilda ben (vanl. så mycket att fötterna äro två fotlängder avlägsnade från varandra); jfr GREN-HOPP, GREN-LIGGANDE m. fl.
b) (†) i fråga om den kluvna delen av en ss. skrivpänna använd gåspänna, dels om själva sprickan, dels om det kluvna partiet. VarRerV 42 b (1579). GåsePennan .. wij tilskära .. medh Penneknijfwen; sedan indoppe wij Grenen .. (crenam) vthi Bläckhornet. Comenius OrbPict. 187 (1683). — jfr PÄNN-GREN.
c) fisk. om den bakre, tvåkluvna ändan av en själnätsnål. Fatab. 1914, s. 158.
d) (†) om den tvåkluvna plogstjärten på en gaffelplog: gaffel (se d. o. 2 e); äv.: gaffelplog. Jorden (i en gammal humlegård) .. plöjes (i Ingo) så grundt, at ej rötterne uppkomma, med en stubbkrok, eller sådan gren, hvarmed råg i svedjeland nedplöjes. ÅboT 1796, nr 35, s. 3. Grotenfelt JordbrMet. 319 (i handl. fr. 1802).
2) var särskild av de olika (blad- l. barrbärande) delar som vid ett träds l. en buskes tillväxt utväxa från stammen (i fråga om buske äv. om var särskild av de olika buskstammarna); i sht om större dylik växtdel (motsatt: kvist); i botaniskt fackspr. (o. stundom äv. i icke fackmässigt språk) i allmännare bem., om var särskild förgrening från en stam (från en örtstam likaväl som från träd- l. buskstam) l. från en blomställnings huvudaxel l. från en mossas bål o. d.; bot. ofta: biaxel (se d. o. II 4 slutet). Skjuta, förr äv. slå grenar [jfr skjuta skott, slå rot]. Torra, nedfallna grenar. Greenen kan icke bära fruct .. medh mindre hon blifuer j wijn stocken. Joh. 15: 4 (NT 1526; i liknelse). Sällan är greenen bättre än bohlen .. (dvs.) Äpplet faller intet långt frå Träät. Grubb 783 (1665); jfr a slutet. Vil någon ifrån Allmänningen hemta til bränsle nederliggande lågor, skatar och grenar, söke då lof dertil. FörordnSkog. 1805, s. 13. ”Kan du komma åt .. (äpplet)? Nej! Jo, om du klifver upp på den der gren!” Bremer Hem. 2: 210 (1839). Klänget har .. (hos Cobæa scandens Lin.) grenar, som flera gånger äro delade i mycket tunna och böjliga trådar. BotN 1866, s. 72. Den gren som bågnar, är bättre än den som brister. Granlund Ordspr. (c. 1880). Grenarne kunna i sin tur förgrena sig. De, som sitta omedelbart på hufvudaxeln, kallas grenar af första ordningen; de grenar, som utgå från dessa, äro grenar af andra ordningen o. s. v. Skårman Forssell 169 (1898). (Senapskornet) bliver (då det vuxit upp) ett träd, så att himmelens fåglar komma och bygga sina nästen på dess grenar. Mat. 13: 32 (Bib. 1917; i liknelse; NT 1526: quista). — jfr BJÖRK-, BLAD-, BLOM-, BOK-, DVÄRG-, EK-, FRUKT-, HASSEL-, KORT-, KRANS-, LIVS-, LÅNG-, MAJ-, MISTEL-, MODER-, PALM-, ROT-, SMÅ-, TALL-, TOPP-, TORR-, TRÄD-, VIN-, ÅRS-GREN m. fl. — särsk.
a) i mer l. mindre klar bild; jfr 4, 5. Iach är wijnstocken, j ären grenana, then som blifuer j migh och iach j honom, han bär mykin fruct, .. Hwilkin som icke bliffuer j migh han wardher vthkastadh som en green och förtorkas. Joh. 15: 5 (NT 1526); jfr språkprovet fr. 1526 i huvudavdelningen. Elskeligh kiära min ful trogen ven / vachther edher för högferdh then ondhe gren, / aff huilket all last mondhe komma. Visb. 1: 209 (c. 1620). Om tu migh bedragher, / Een Dufwa kleen, / Är iagh alleen, / På torran Green. Wivallius Dikt. 56 (1630). Thes greenar wijdt och bredt beskyggia Landsens ändar. Stiernhielm Jub. 93 (1644, 1668; om drottning Kristina, som liknas vid ett träd). (Silvret) växer .. (stundom) helt rent och purt, uti täta, rena klimpar, korn, blad, flagor, qvistar, grenar, hår samt trådar, och kallas då gedieget Silfver. Bromell Berg. 77 (1730). (Ludvig XIV) omfamnade Landt-Arméen, Sjö-magten, Handelen, Penninge-väsendet, Vetenskaperna, Konsterna, Policen, med få ord: alla grenar, som Rikets Stam ifrån sig breder. Tessin Bref 1: 316 (1753); jfr 5. — särsk. i fråga om släktskapsförhållanden; jfr 4. Triewald Lärespån 111 (c. 1721). Germaner och Göter .. hafva varit två grenar af samma rot. Dalin Hist. 1: 77 (1747). Jag var bland dem, som dömde nazarenen, / jag skar från Jakobs stam den onde grenen. Rydberg Dikt. 1: 186 (1877, 1882). (†) The ogudhachtighas effterkommande skola inga grenar få. Syr. 40: 15 (”41”) (Bib. 1541); jfr 4 a.
b) [jfr fsv. döma til gren ok til galgha, ä. d. dømme (finde) til galge og gren] (förr) i fråga om avrättning gm hängning i träd; särsk. i förb. galge och gren (se GALGE 1 b), äv. rep och gren, streck och gren. TbLödöse 314 (1593). Effter Misgärningen är stoor / .. Dömmer iagh ehr til reep och green. Messenius Sign. 46 (1612). Brenner Pijn. 57 (1727). Nordberg C12 2: 560 (1740). Botin PVetA 1771, s. 34.
3) i överförd bet. i en mångfald (ofta fackmässiga) anv., om ngt som liknar en gren (i bet. 2); med tanken fäst dels vid den ställning som den enskilda grenen intar i förh. till stammen, dels vid det förhållandet att stammen på ett träd uppdelar sig o. övergår i sina grenar. En arm eller green vthi Hafwet. Linc. (1640; under brachium); jfr c. Sittbenens uppstigande och blygdbenens nedstigande grenar. Cederschiöld QvSlägtl. 1: 239 (1836). Ekbohrn NautOrdb. 205 (1840; om parterna i en sviktsarving). Jag får både julbrasa och julljus, när mor kommer hem. Ett ljus med tre grenar, du. Rydberg Vigg 5 (1875). (det vid skeppsbyggeri använda) knäet är af trä, kallas dess ena del bål, den andra gren. NF 8: 957 (1884). Slutstycket (på remingtongeväret) .. har .. en uppstående något bakåt böjd gren, krusad för slutstyckets säkrare fattande. EldhandvSkjutsk. 2: 7 (1886). Man kallar den delen (av hornsulan), som ligger framom inskärningen, för sulans kropp och delarna på sidan för sulans grenar. Bergman Hofbesl. 34 (1905). — jfr HAN-, UNDERKÄKS-GREN. — särsk.
a) om förgreningarna på gaffelgreniga l. flergreniga djurhorn. VarRerV 50 a (1579). På tridie åhret bekomma .. (hjortarna) Horn med 2. Grenar, när the äre fyra åhr hafwa the 3. Grenar, och altså öka the een Green hwart åhr, så länge the blifwa 6. Åhr. IErici Colerus 1: 332 (c. 1645). Stuxberg (o. Floderus) 1: 90 (1900). — jfr HJORTHORNS-, RENHORNS-GREN m. fl.
b) om spetsarna (klorna, tänderna osv.) på en hötjuga l. grep, äv. på gaffel o. d. redskap. Kalm Resa 2: 105 (1756). Knifvens udd var instucken mellan gaffelns mellersta och öfversta grenar. Hertzberg Canth 2: 37 (1886). (†) En Hacka medh twå taggar eller grenar. Linc. (1640; under bidens).
c) om förgreningarna av en flod, en (järn)-väg, en (gruv)gång, en ledning av ngt slag (för vätska, elektricitet o. d.). Vår fougte .. haffver achtedt att teppe en green igen aff then elff ther ligger vedh Gäffle. GR 23: 63 (1552). Desze Strykande Gånger löpa antingen hel rena utan några andra Grenar, eller och slår sig till dem en hoper med Grenar. Hiärne Berghl. 436 (1687; rättat efter hskr.). Elfving Starkstr. 150 (1909). Melander ArbTröj. 154 (1917; i fråga om väg). — jfr MYNNINGS-, STRIDS-, STRÖM-, UTLOPPS-, VÄG-, Å-, ÄLV-GREN m. fl. — särsk.
α) om förgreningarna av ådror, nerver, luftrör o. d. (I ett visst fall) skal man vplåta Medianen i Armboga kroken, eller en green aff henne, emellan Pekefingren och then ther näst. Månsson Åderlåt. 56 (1642). Lindfors (1815). Bronchialträdets yttersta grenar hava formen av långsträckta säckar. Broman Männ. 2: 219 (1925). jfr BRONKIAL-, HUVUD-, LUFT-, NERV-, PULSÅDER-GREN m. fl.
β) [efter t. zweig-] ss. första led i ssgr: sido-, bi-; jfr GREN-BANA, -DIKE m. fl.
d) om förgreningarna av ett bärgmassiv, en dalformation o. d. Bergman Jordkl. 74 (1766). I Nya Grenada .. fördela sig Cordillererna i trenne grenar. Palmblad LbGeogr. 47 (1835). — jfr ÅS-GREN.
e) (i fackspr.) om vardera av två i vinkel l. bågformigt från en gemensam punkt utgående linjer: ben (se BEN, sbst.1 II 2 c). Lindelöf AnGeom. 140 (1864). Vid ögat (på Cybela Lovéni) bilda facialsuturens grenar en nästan rät vinkel. Linnarsson VgCambr. 63 (1869). (Den paraboliska) kulbanans upgstigande gren är lika böjd med den nedstigande grenen. Billmanson Vap. 172 (1882).
4) i bildl. anv. av 2; i fråga om släktskapsförhållanden.
a) avkomling, ättling; barn; numera br. bl. i den mån som den ursprungliga bilden klarare framträder (jfr 2 a slutet). (Hon) hotar migh medh sin S(alig) Mans grenar eller barn. VDAkt. 1650, nr 20. Hör Johan! .. / Du är den siste grenen af vår ätt. / Låt mig få dö för dig. Wecksell DHjort 103 (1862).
b) släktlinje, släktgren. RA 2: 10 (1561). (Klas Flemings) son Johan Fleming, den sidste på swerds sidan vthi denna grenen, blef af daga tagen på Åbo torg. Peringskiöld MonUpl. 52 (1710). Adl. ätten von Essen .. immatrikulerad på riddarhuset i Finland, där talrika grenar finnas. SvAdKal. 1928, s. 318. — jfr SIDO-, SLÄKT-, ÄTT(E)-GREN m. fl. — särsk.
α) (†) i utvidgad anv.: släkt, familj. Desze alle .. / De woro och af samme gren, / Baneere nampn låte de sig gifwa. Carl IX Rimchr. 72 (c. 1600). Dhen dödass green (motsatt: dråparens gren). VDAkt. 1661, nr 205. Tessin Bref 2: 308 (1755).
β) i överförd anv., i fråga om folk- l. språkfamiljer. (Invånarna i Armenien) voro en gren af Syrierne. Palmblad LbGeogr. 316 (1835). Den indoeuropeiska språkstammen delas i nio stora grenar eller språkfamiljer. 2NF 12: 570 (1909). Därs. 29: 534 (1919). — jfr SIDO-, SPRÅK-GREN m. fl.
5) i bildl. anv. av 2: i ett större helt ingående, gm sakens natur l. gm yttre åtgärd avgränsat område (avgränsad del) av (praktisk l. teoretisk) värksamhet; värksamhetsgren; yrkesgren; i sht i fråga om förvaltning l. tjänst: förvaltningsgren, tjänstegren, tjänstedetalj; jfr BRANSCH a, DETALJ 5. Regeringens Civile grenar. PH 5: 2937 (1750). Näst efter Schlesien följer provinsen Preussen äfven i denna gren (dvs. boskapsskötseln) af landthushållningen. Svedelius Statsk. 2: 285 (1868). Passevolansens utsträckande äfven till andra grenar af förvaltningen. IllMilRevy 1898, s. 65. Chefen och vakthafvande officern ombord böra helt behärska alla olika grenar af tjänsten i sitt fartyg. VFl. 1911, s. 91. Olika grenar av postverkets verksamhet. SFS 1920, s. 1510. — jfr FABRIKS-, FÖRVALTNINGS-, HANDELS-, HUSHÅLLS-, INDUSTRI-, MANUFAKTUR-, NÄRINGS-, STYRELSE-, TJÄNSTE-, ÄMBETS-GREN m. fl. — särsk.
a) om område av vetande l. av vetenskaplig forskning l. av en vetenskap: forskningsgren, vetenskapsgren; äv. om de särskilda slagen av konstnärlig värksamhet: konstgren. Tessin Bref 2: 156 (1754). Den heliga skrifts tolkning är en särskild gren af teologisk lärdom. Sundberg Bekänn. 11 (1879). Den ene (forskaren på folklivsområdet fäster sig) företrädesvis .. vid den ena av dess grenar, den andre vid en annan. Nilsson FestdVard. 14 (1925). — jfr FORSKNINGS-, KONST-, KULTUR-, KUNSKAPS-, LÄRDOMS-, ODLINGS-, UNDERVISNINGS-, VETENSKAPS-, VITTERHETS-, ÄMNES-GREN.
b) ss. första led i ssgr: filial-; jfr GREN-BIBLIOTEK m. fl.
Ssgr (i allm. till 2): A: (3 c β) GREN-BANA, r. l. f. järnv. sidobana. TByggn. 1859, s. 52. Från stationen Näsby, vid Stockholm-Rimbo järnväg, .. utgår åt ö(ster) en grenbana till Åkersberga station. 2NF 27: 3 (1917).
(5 b) -BIBLIOTEK. bibliot. filialbibliotek; särsk. om i Norrbottens län från centraler utsända mindre boksamlingar sammansatta enligt rekvirentens önskan. TT 1877, s. 277. PT 1917, nr 202, s. 2. Grenbibliotek .. och Vandringsbibliotek .. uthyras. Norrskensfl. 1927, nr 158, s. 2.
-BILDNING. äv. konkretare. Eneroth Pom. 1: 177 (1864). Den sydsvenska (tallen har) .. starkare grenbildning, mindre växtfyllig stam samt mera utbredd kronbildning (än den nordsvenska). Geete o. Grinndal 41 (1923).
-BINGEL. bot. växten Mercurialis annua Lin., med månggrenig stjälk. Liljeblad Fl. 218 (1798).
-BLAD. bot. blad på en gren. Hartman Fl. XII (1820). Forssell InlBot. 134 (1888). MosskT 1890, s. 412 (om blad hos vitmossor).
-BLOMSTRIG. bot. som har grenig blomställning; särsk. i uttr. grenblomstrig ängssyra, namn på den med greniga blomklasar försedda växten Rumex thyrsiflorus Fingerh. (Rumex auriculatus Wallr.). Krok o. Almquist Fl. 1: 123 (1903).
(3 d) -DAL.
(3 c β) -DIKE. landt. TT 1877, s. 17. 2NF 30: 727 (1920).
-FALL. (i vitter stil) om det sätt på vilket ett träds grenar sänka sig nedåt mot jorden; äv. konkret, om de sig sänkande grenarna. NF 5: 995 (1882). Pilarne hängde sina grenfall öfver vattnet. 1LundagKron. 304 (1918).
-FÖRHUGGNING. mil. förhuggning (se FÖRHUGGNING, sbst.2 2 b) av i marken gm pålning o. d. väl fästa grenar. NF 5: 682 (1882).
(1 a slutet) -HOPP. gymn. hopp med utspärrade ben över en voltigehäst o. d. SD 1900, nr 183, s. 6.
-KLYFT l. -KLYFTA. (-klyft 1915. -klyfta 1862) (mindre br.) grenklyka. Thomson Insect. 162 (1862). Ossiannilsson Hem. 47 (1915).
-KLYKA. öppning l. vinkel mellan en gren o. dess stam; äv. om en liknande öppning l. vinkel mellan en påle, stör o. dyl. o. en däri fäst, snedt uppåt riktad pinne; äv. konkret, om den delade gren l. om den stör osv. med tillhörande pinne varigm en sådan vinkel bildas. Hahr HbJäg. 180 (1866). Fornv. 1910, s. 121.
-KLYNNA. (i bygdemålsfärgat spr.) = -KLYKA. Fågelbon sutto här och där som runda bollar i grenklynnorna. Johansson RödaHuv. 1: 185 (1917).
-KNIPPA, r. l. f. (gren- 1868 osv. grene- 1691) Om Faschiner, Greeneknippor. Rålamb 8: 56 (1691).
-KNIPPE. (En orm) var i färd med att .. suga sig upp emot astrakankronans allt tätare löfverk och stadigare grenknippen. Gellerstedt Hult 145 (1906).
-KNOPP.
1) bot. knopp varav en gren utvecklas. LAT 1873, s. 305.
2) (i folkligt spr., föga br.) yttersta ändan (toppen) av ett grenskott. TT 1884, s. 107.
-KNUT. skogsv. knut bildad där kranssittande grenar utvecklat sig; äv.: missbildning, särsk. på lövträd, framkallad därav att vid kapning av en gren grenroten kvarlämnats o. gm barkens överväxande fått knutform. Cnattingius Skogslex. (1894). Ofvanför en .. ”grenknut” minskas på en gång hastigt fordringarna på stammens styrka hvarför en diameterminskning äger rum. SkogsvT 1911, Fackupps. s. 295.
-KRANS. i sht skogsv. krans av grenar som på vissa träd, ss. gran o. fur, utgår från basen av årsskottet. NordT 1892, s. 145. Stamformen (hos silvergranen är) rak, kvistren och vedfyllig med regelbundna grenkransar. Haller o. Julius 52 (1908).
-LAV. (†)
1) ett av E. Acharius föreslaget (under)släkte av lavar, Isidium. VetAH 1794, s. 247.
2) benämning på (lav av) det med rikt o. oregelbundet förgrenad bål försedda lavsläktet Ramalina; jfr BROSK-LAV. Liljeblad Fl. 638 (1816).
(3 c β) -LEDNING. tekn. biledning. TT 1886, s. 136. Under pannan grenar röret ut sig .. i två grenledningar, en för hvardera sidan af lokomotivet. Lundberg Lok. 214 (1902). Elfving Starkstr. 179 (1909; i fråga om elektrisk ledning).
(1 a slutet) -LIGGANDE, p. adj. gymn. särsk. i uttr. grenliggande (utgångs)-ställning, liggande (utgångs)ställning med fötterna två fotlängder skilda från varandra. Hartelius Sjukgymn. 38 (1870).
-LIK, adj.
(3) -LJUS, n. i flera olika grenar (vanl. tre) delat ljus med en veke i var gren, numera särsk. användt vid julen. Se hur präktigt våra grenljus lysa, / med en gren för hvarje barnets år. Tegnér (WB) 3: 49 (c. 1820). Mor Gertrud .. skulle komma med .. ett grenljus, ty det var julafton. Rydberg Vigg 4 (1875). På julaftonen, nyårsaftonen och trettondagsaftonen brände man ett grenljus med så många grenar, som det fanns personer i huset. Den person skulle först dö, hvars gren först brann ned. VgFmT II. 10: 110 (1909; fr. Västergötl.).
-LÖPARE, r. l. m. (föga br.) bot. grenskott (se d. o. 2). Nyman HbBot. 209 (1858). Dens. VäxtNatH 1: 61 (1867).
(24) -LÖS. VetAH 1814, s. 38. Det fins alger, som äro aldeles grenlösa. Agardh Bot. 1: 36 (1830).
-MOSSA. bot. (mossa av) gruppen Pleurocarpi, särsk. familjen Hypnaceæ, med grenig stam. Liljeblad Fl. 316 (1792). Fennia XIV. 7: 53 (1897).
(3 c α) -NERVIG. bot. om blad: grenigt nervig. Agardh Bot. 1: 278 (1830). I motsats mot de öfriga monokotylernas smala blad med enkla, parallela nerver, äro .. (aroidéernas blad) breda och grennerviga (vanligen hand- eller fotnerviga). NF 1: 1117 (1876).
-PISKNING. skogsv. Bok och björk trifvas vanligen ej så bra samman, då boken vanligen skadas genom grenpiskning af björken, som växer hastigare. Haller o. Julius 77 (1908). Geete o. Grinndal 107 (1923).
-RENSAD, p. adj. skogsv. om stam o. d.: (på grund av växtförhållandena) delvis berövad sina grenar. SkogsvT 1904, s. 189.
-RENSNING. skogsv. jfr -RENSAD. Ljusbrist förorsakar .. en grenrensning i (träd-)stammens nedre delar, och det blir endast den bättre belysta krontoppen förunnat att hållas vid liv. Geete o. Grinndal 37 (1923).
-REVA, r. l. f. bot. grenskott (se d. o. 2). Areschoug LbBot. 145 (1863). (Utlöparna från fleråriga örter) hvilka äfven kallas stoloner, grenrefvor, jordrefvor, äro bladskott, som framkomma på jordstammen ofvan eller under jorden, hafva förlängda stamled och rotslående fästpunkter. Neuman Bot. 11 (1890).
(24) -RIK.
(24) -RIKEDOM~002 l. ~200. —
-ROT. i sht bot. en grens fäste i stammen; nedersta delen av en gren, omedelbart intill stammen. Grenrötternas (”kvistarnas”) ved (på träd) är av en helt annan byggnad än stamveden, med mycket smala årsringar, starkt utvecklad sommarved och i regel tjurvedbildning. HbSkogstekn. 29 (1922). Därs. 149.
(1 a slutet) -RULLNING. sjukgymn. benrullning. LGBranting 2: 96 (1840). Wide MedGymn. 130 (1895).
(3 c) -RÖR, sbst.1 tekn. rör för avledning från en stamledning; särsk. om färdiggjort, särskilt format rörelement med förgrening för biledning(ar), vilket insättes i huvudledning, där en biledning skall anbringas. TT 1871, s. 373. Tillverkning af saltglaserade rör, .. kloakbrunnar och grenrör. 5SvGeolU 6: 476 (1915).
-RÖR, sbst.2 det med grenigt strå försedda gräset Calamagrostis lanceolata Roth. Linné Fl. nr 100 (1745). Aspelin Fl. 12 (1749). Linné Sk. 53 (1751). Under och mellan videsnårens täta grenverk växer (på kärrmarker) en gles undervegetation af grenrör .., skostarr (osv.). Uppl. 1: 111 (1902).
-RÖTA, r. l. f. skogsv. Juhlin-Dannfelt 345 (1886).
-SAX. skogsv. o. trädg. sax för avkapande av grenar. MosskT 1889, s. 184.
(1 a slutet) -SITS. gymn. förhållandet att man sitter grensle över ngt (en voltigehäst o. d.). Uppsittn(ing) till gr(en)sits. Ling Tab. 23 (1866).
(1 a slutet) -SITTANDE, p. adj. (sjuk)gymn. särsk. dels i uttr. grensittande (utgångs)ställning, sittande utgångsställning med fötterna avlägsnade två fotlängder från varandra, dels ss. andra led i ssgr. Wide MedGymn. 29 (1895).
(1 a) -SKINN. (i fackspr.) skinnbeklädnad i ”grenen” (sitsen). Krig 1808—09 1: 211 (1890). 100 st. kalfskinn, svarta (till grenskinn). TLev. 1892, nr 28, s. 1.
-SKOTT. bot.
1) skott till l. på en gren. Barren (på gran) sitta ensamma .., i strödd ordning eller riktade åt två sidor å grenskotten. NF 1: 43 (1875). BotN 1891, s. 165.
2) utlöpare; jfr -LÖPARE, -REVA. Arrhenius Bot. 91 (1845). Lundström Warming 115 (1882).
-SKURA, r. l. f. herald. avdelande balk l. ginbalk liknande en trädstam med avhuggna grenar. Enkel grenskura, med grenar bl. på ena sidan, dubbel grenskura med grenar på båda sidorna. Uggla Herald. 48 (1746). BonnierKL 5: 661 (1924).
-SMINKBÄR~02, äv. ~20. bot. den greniga växten Blitum virgatum Lin. AGNathorst i ArkBot. II. 1: 63 (1904).
-SPETS. Thomson Insect. 161 (1862). Salix lapponum .. (var på Mossön i Medelpad) oftast endast .. bladbärande i grenspetsarna. ArkBot. X. 7: 34 (1911).
(1 a slutet) -SPRÅNG. gymn. hopp över ngt (t. ex. en voltigehäst) med benen åtskilda. TIdr. 1883, s. 95.
(3 c β) -SPÅR. (föga br.) järnv. järnvägsspår som utgrenar sig från ett annat (ett huvudspår), bispår, sidospår. TT 1877, s. 270.
(3) -STAKE. (ljus)stake med två l. flera armar. Rydberg Sing. 56 (1857, 1865).
(1 a slutet) -STÅENDE, p. adj. gymn. särsk. dels i uttr. grenstående (utgångs)ställning, stående (utgångs)ställning med fötterna två fotlängder avlägsnade från varandra, dels ss. andra led i en mängd ssgr. Gr(en)st(ående) häfn(ing) på tå. Ling Tab. 7 (1866).
-STÄLLNING. i sht bot. Grenställningen är hos björken mera vertikal än hos eken. Scheutz Ritk. 162 (1832).
-SVAMP(AR). bot. benämning på korall- l. busklikt förgrenade svampar av släktet Clavaria Lin.; äv. allmännare, om hela släktet Clavaria Lin. l. hela familjen Clavariaceæ. Nyman HbBot. 379 (1858). Hartman Svamp. 18 (1874). Skårman Forssell 127 (1902).
-SÅG. trädg. såg (stundom på långt skaft) för avsågande av grenar. —
-SÄTTNING. skogsv. (ett träds) utvecklande av grenar; äv. konkretare. JernkA 1851, s. 368. SkogsvT 1904, s. 188.
-TORKA, r. l. f. trädg. o. skogsv. av olika svampformer framkallad sjukdom å träd, vilken visar sig i grenarnas förtorkande. LAHT 1912, s. 464.
-VALV. (i sht i vittert spr.) Under hagtornets grenhvalf. Rosenius Naturst. 86 (1897).
-VARV. skogsv. grenkrans. Haller o. Julius 47 (1908). Genom att (å granen) räkna grenvarvens antal har man .. en möjlighet att avgöra trädets ålder. Geete o. Grinndal 37 (1923).
-VECK. bot. till 2: vinkeln mellan en (ört- l. träd)gren o. dess stam. VetAH 1815, s. 245. Dahlgren Stanley 2: 294 (1890).
-VED.
1) bot. Kinman Guttenberg 8 (1890). Grenveden är hos barrträden tyngre, hos lövträden lättare än stamveden. HbSkogstekn. 78 (1922).
2) bränsleved bestående av (större) grenar. LdVBl. 1843, nr 43, s. 4. Floved & Grenved, blandad, torr och god, billigt. GotlAlleh. 1914, nr 25, s. 4 (i annons).
-VINKEL. i sht skogsv. vinkeln mellan en gren o. dess stam. VetAH 1814, s. 207. Den ena (björktypen vid Torne träsk) är utmärkt af en relativt liten grenvinkel och långa raka, uppåtriktade grenar. SkogsvT 1910, Fackupps. s. 117.
-VÄRK, n. (i sht i vitter stil) samtliga grenar på ett träd eller en buske (l. en grupp sammanstående träd l. buskar), betraktade ss. ett sammanhängande helt. Sander Dikt. 63 (1870). Snön ligger vit på trädens grenverk. Segerstedt Händ. 45 (1926).
(3 c α) -ÅDRIG. bot. om bladskiva. LfF 1896, s. 288.
-ÄRR. skogsv. ärr efter avfallen gren. (Tallens ringröta) kan endast uppträda å blottad kärnved, d. v. s. i ett grenärr. HbSkogstekn. 43 (1922).
B (†): GRENE-KNIPPA, se A.
Avledn.: GRENA, v., se d. o.
-GRENAD, p. adj., se GRENA anm. jfr MÅNG-GRENAD.
GRENIG, förr äv. GRENOT, adj. (-ig 1640 osv. -og 1749. -ug 1745. -ot 1595 (: tvegrenot)1741. -uter 1681. grän- Verelius 169 (1681))
1) (†) till 1: kluven. Stjärten (på fågeln var) litet grenig. Kalm Resa 2: 139 (1756).
2) till 2.
a) om träd, buske, stam o. d.: försedd med (talrika l. stora) grenar. Linc. (1640). Man .. nådde Ekolsunds alléer, och for emellan de skönaste löfhvalf, de grenigaste kronor till höger och venster. Almqvist Ekols. 3: 376 (1847). jfr GROV-, KORT-, KRANS-, PINN-, STOR-, TÄT-, VID-GRENIG m. fl.
b) om växt l. växtdel: uppdelande sig i grenar, grenad. Mollet Lustg. B 2 b (1651; om rötter). Adonis .. Stielken af en half alns längd, grenig och går bort mot vintrarna. Linné Öl. 73 (1745). Tidig sådd ger grenig (lin-)planta. Juhlin-Dannfelt 246 (1886). särsk. i uttr. grenig igelknopp(ört), benämning på den med grenig blomställning försedda växten Sparganium ramosum Lin. Grenig Igelknoppört. SvBot. nr 464 (1813). AGNathorst i ArkBot. II. 1: 87 (1904).
3) till 3: som delat upp sig i grenar; som består av l. är försedd med flera olika grenar; grenad. 3 eller 4 Pålar .. ofwan grenota. Rålamb 14: 11 (1690). (Hästarnas) greniga ådrar ligga stinna på länden. SvMag. 1766, s. 581; jfr GREN, subst.1 3 c α. (Somliga insekters antenner) äro .. greniga (ramosæ) när ett eller flere utskott (processus) framspringa ofvanpå lederna. Dahlbom Insekt. VII (1837). (Blixtar) utskicka stundom grenar åt flera håll och kallas då för greniga blixtar. Hildebrandsson Buchan 213 (1874). I den öppnade dörren stod en liten flicka och lyste framför sig med det greniga treenighetsljuset, som hon hade tagit från bordet. Heidenstam Svensk. 1: 195 (1908). Sjöns greniga form. Landsm. XX. 1: 689 (1906). jfr FÅ-, MÅNG-, TRE-GRENIG m. fl. särsk. om djurhorn. Linc. (1640; under arboreus). Våra ögon mättas ej nogsamt at se på Hjorten med sina sköna grenige horn. Linné PVetA 1739, s. 13. På snön med grenigt höga horn / hans (dvs. lappens) hjordar tyst sig flocka. Heidenstam NDikt. 20 (1915).
Avledn.: grenighet, r. l. f.
Spoiler title
Spoiler content