SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1973  
SKRIKA skri3ka2, sbst.1, f.||ig.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[avledn. av SKRIKA, v.; delvis möjl. att uppfatta ss. bildl. anv. av SKRIKA, sbst.2 l. sbst.3; jfr fsv. skrika, ss. tillnamn på person]
1) (numera föga br.) om person som högljutt kverulerar l. jämrar sig o. d.; jfr SKRIKA, v. 1 b. Wingård Minn. 9: 113 (1848).
2) (mera tillf.) om person som högljutt l. ivrigt talar om l. för ngt l. förkunnar ngt; jfr SKRIKA, v. 1 b ζ. SvD(A) 1968, nr 60, s. 14. Ryt lagom, har man lust att utbrista, då temperamenten levererar batalj och anställer blodbad. Skrikorna, manliga och kvinnliga, har många beundrare. Men de saknar ofta en ganska sällsynt, men värdefull egenskap: konsten att kunna lyssna. Därs. nr 195, s. 10.
3) (mera tillf.) nedsättande, om sångerska (med skrikig röst); jfr SKRIKA, v. 1 d. Hon (dvs. en viss sångerska) står i särklass, oändligt överlägsen våra vanligaste skrikor i melodiradion. SvD(A) 1967, nr 22, s. 12.
Spoiler title
Spoiler content