SAOB
Svenska Akademiens ordbok
tryckår: 1973  
SKRIKA skri3ka2, sbst.2, om fågel f. l. r., om person f.||ig.; best. -an; pl. -or (Forsius Phys. 277 (1611) osv.) ((†) -er GullbgDomb. 27/7 1619, Därs. 21/10 1619).
Ordformer
(skricka 1557. skrika (-ij-) 1541 osv.)
Etymologi
[fsv. skrika; jfr nor. skrike, nyisl. skríkja; avledn. av SKRIKA, v. (med tanke på fåglarnas högljudda läte)]
1) kråkfågel tillhörande släktet Garrulus Briss. l. vissa andra närstående släkten (särsk. Perisoreus Bonap. o. Cyanocitta Strickl.); ss. enkelt ord (utan särskiljande bestämning) oftast om arten Garrulus glandarius Lin. (nötskrika, i sht förr nyttjad ss. kramsfågel); i pl. äv. ss. en sammanfattande benämning på de arter som höra till nämnda släkten. Thetta skolen j skyy wedher jbland foghlana, at j icke äten them, .. Storcken, Heghran, Skrijkona. 3Mos. 11: 19 (Bib. 1541; Luther: Heher). Skrijkor lefua af nött (dvs. nötter). Forsius Phys. 277 (1611). Th(et) war ickie Raphöns, the såge honom bära, wtan th(et) war Skrijkor. GullbgDomb. 3/5 1619. (Flickan är) så smal och sulten, att en skrika kan inte äta sig mätt af henne. KWallenstedt (c. 1673) hos Fries AdFam. 1: 203. Ett par omkringflygande skrikors skrän stör och bryter den stilla skogsensamhetens djupa tystnad. Knöppel Morg. 89 (1913). En släkting till lavskrikan är den kanadensiska skrikan Cractes canadensis Lin. Brehm DjurV 9: 335 (1938). DjurVärld 10: 468 (1963; i pl., sammanfattande). — jfr BLÅ-, EN-, FLARN-, FLAX-, KORN-, LAV-, LORT-, NÖT-, OLLON-, RÅG-SKRIKA m. fl. — särsk.
a) i jämförelser.
α) i uttr. mager (ngn gg, ironiskt, fet) som en skrika, mycket mager. Han är fet som en skrijka. Mont-Louis FrSpr. 289 (1739). Han svälte sig så han blev mager som en skrika. Martinson BakSvenskv. 59 (1944).
β) (mera tillf.) i uttr. näsvis som en skrika, mycket näsvis. Björlin NipSkog. 47 (1912).
γ) med syftning på nötskrikans benägenhet att gömma ekollon o. d. i förråd för att sedan stundom glömma av var den gömt ekollonen osv. Sundelius NorrköpMinne 146 (1798). Gömma som skrikan gömde nöten. Granlund Ordspr. (c. 1880).
b) mer l. mindre bildl. (med tanke på magerhet); särsk. om mager person l. magert djur. Älskat har jag många, många, .. / Tvenne feta, resten skrikor. Runeberg (SVS) 2: 238 (c. 1850). De eländiga skrikor till höns, som bestås i Afrika, hafva knappt den ringaste likhet med sina välsmakande europeiska stamförvandter. Kongo 1: 176 (1887). Till att börja med fick .. (den sedermera förmögne Crysanthus) visserligen plocka en mager skrika (dvs. tjänade han icke mycket), men den första vinskörden satte honom på fötter. VLitt. 1: 510 (1902; lat. orig.: malam parram pilavit). Doktor Göran, gamle stiftsherden, en liten skrika i vida länstolen, spratt upp ur sin slummer. Högberg Vred. 3: 235 (1906).
2) om vadarfågel; i ssgn MYR-SKRIKA.
Ssgr (till 1): A: SKRIK-FÅGEL, sbst.1 (sbst.2 se skrika, v. ssgr). (numera bl. tillf.) = skrika, sbst.2 1. Schulthess (1885).
-MAGER. (†) mager som en skrika, mycket mager. Eurén Kotzebue Orth. 3: 170 (1794).
-SLÄKTE. (skrik- 1835 osv. skrike- 18241858) zool. fågelsläkte tillhörande skrikorna; särsk. om släktet Garrulus Briss. (förr äv. med inbegrepp av släktet Perisoreus Bonap.). Nilsson Fauna II. 1: 134 (1824). 4Brehm 6: 105 (1924).
-SNARA. (i sht förr) snara för fångst av skrikor. Fatab. 1910, s. 73.
-ÄGG. SAOL (1900).
B (†): SKRIKE-SLÄKTE, se A.
Spoiler title
Spoiler content