SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRINKEBEN l. SKRINKELBEN, n.
Ordformer
(skrinke- 17901814. skrinkel- 17451836)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. skrinkelben, om långt o. smalt ben l. person med sådana ben, lt. schrinkelbeen, hånande benämning på person med dålig gång, fris. skrinkelbian, mager, smalbent person; ssg med BEN, sbst.1; förleden sannol. samhörig med mlt. schrenkelen, vackla, gå med saxande ben, lt. schrinkeln, gå vårdslöst, schrenkeln, lägga o. d. på sned l. i kors, sätta krokben, ä. t. schränkeln, gå med saxande ben, sätta krokben, o. t. schränken (se SKRÄNKA, v.3); ordet har i de nord. språken sannol. inlånats från lt.; jfr äv. sv. dial. (Skåne) skrinkelbent, smalbent]
(†) i uttr. slå skrinkeben l. skrinkelben, gå med saxande ben; sätta krokben (i denna senare anv. äv. bildl.). Möller 416 (1745; äv. bildl.). Weste (1807). Deleen (1836; under schränkeln). Anm. I bygdemålsfärgat spr. i Finl. användes [den möjl. gm anslutning till SKRYNKA, v., ombildade] formen skrynkeben, i nedan anförda smädande uttr. [jfr d. skrædder skrinkelben; möjl. urspr. med tanke på att en skräddare under arbetet sitter med korsade ben]. Skräddare, skräddare, skrynkiben, / i helvete har du din prässesten. Hembygden(Hfors) 1912, s. 49 (från Kyrkslätt).
Spoiler title
Spoiler content