SKROCKA skrok3a2, sbst.1, f. l. r.; best. -an; pl. -or.
Etymologi
[sv. dial. (Sydsv.) skrokka, motsv. d. (dial.) skrukke; jfr sv. dial. skrokk, d. skruk, båda: skrockhöna; till SKROCKA, v.2 (i bet. I 1 a)]
(i vissa trakter, bygdemålsfärgat) skrockhöna. Fyra höns beskattar jag på äggen, / men två av dem, de vita, äro skrockor. Gierow SolLys. 37 (1925).
