SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKROVIG, adj.2
Ordformer
(äv. -å-)
Etymologi
[jfr sv. dial. (Finl.) skrovog; sannol. avledn. av l. på annat sätt samhörigt med sv. dial. (Finl.) skrova, skrynkla (jfr äv. SKROVAKTIG, SKROVKOPPOR, SKROVTISTEL); jfr mht. schroffe, schrove, skrovlig o. söndrig klippa (t. schroffen, schroff); sannol. till en utvidgning av roten i SKÄRA, använda kniv m. m. — jfr SKROVEL, SKRUBBA, sbst.3—5 o. v.]
(†) skrovlig (se d. o. 1). (Störens hud) är mächta hård, skrofwig och tiock. Broman Glys. 3: 671 (c. 1740). Schultze Ordb. 4390 (c. 1755).
Avledn.: SKROVIGHET, r. l. f. (†) skrovlighet (se d. o. 1). Då man åtager sig at betrakta det Motstånd, som .. (friktionen i en maskin) förorsakar, äro fyra Omständigheter besynnerligen at betrakta, nemligen: 1. sielfwa Materien, hwar af Utanwidden består .. 2. Skråfwig- och ojemnheten af Brynerne, eller deras ruggighet (osv.). Triewald Förel. 1: 268 (1728, 1735).
Spoiler title
Spoiler content