SAOL     SO     SAOB     Alla tre   läs på saob.se
SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKROVEL skrå4vel l. skrov4el, n.; best. -vlet; pl. =.
Ordformer
(förr äv. -å-. -el 1679 (: skrofwel-ijs) osv. -l 1694 (: skroflachtige, pl.))
Etymologi
[sv. dial. skrovel, ojämnhet, repa, skreva, skrovlig yta, skrovligt ställe, avfallna kvistar o. d. i skog; sannol. avledn. av det ord l. den stam som föreligger i sv. dial. (Finl.) skrova, skrynkla (se SKROVIG, adj.2). — Jfr SKROVLA, sbst. o. v., SKROVLIG, SKROVLING]
(numera företrädesvis ss förled i ssgr)
1) skrovlig yta l. fläck (av yta) o. d., ngt skrovligt, skrovlighet (se d. o. 1); äv. om (urspr.) porösa ojämnheter l. porös o. ojämn yta o. d.; äv. = skravel 3 c. Elliest finnas, då stenarna bräckte äro som och sees af profwet skroflachtige ställen eller hool. .. Emillan denne skrofwer (sannol. fel för skrofwel), äro åther interstitia eller rum somblige städz allenast 2. à 3. fingersbredd, somblige längre hårda gråstenen. VDAkt. 1694, nr 1172. (Järnet) bör .. icke wid Gjutning uti Sand, i form af Hällar, på öfra sidan wara uplupet uti iholiga blåsor och upgäst skummigt skråfwel. Rinman JärnH 1017 (1782). Grundström MLand 38 (1939; om skravel). jfr: Kåda rinner utför barkskrovlen. Grundström Dyhav. 17 (1934).
2) skrovlighet (se d. o. 3); särsk. ss. förled i ssgn SKROVEL-RÖST.
Ssgr (i allm. till 1. Anm. Nedanstående ssgr kunna vara sammansatta med skrovla, sbst., vissa äv. med skrovla, v.): A: SKROVEL-BAK. (mera tillf.) bak (se bak, sbst.2) med skrovlig bark. Nilsson BombiNick 205 (1946). —
-BARK. bot. o. skogsv. skorpbark. HbSkogstekn. 757 (1922). —
-BERG. (numera bl. mera tillf.) skrovligt berg; jfr rös-berg, skravel-berg. Skråfvelberg, som kunna bestå af hvarjehanda hällearter, sammanfogade med många öpne eller fylde lossnor. Rinman 2: 480 (1789). Bland skrovelbergen / går vilda räven. Grundström MLand 35 (1939). —
-BJÖRK. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) björk med skrovlig bark o. vresig ved; jfr masur-björk. Martinson Nässl. 237 (1935). —
-HÄLL. (numera bl. mera tillf.) skrovlig häll (se häll, sbst.2 1). CFDahlgren 2: 182 (1842). —
-IS. (numera i sht i vissa trakter, bygdemålsfärgat) (dålig o.) skrovlig is; äv.: (tunn o. skör) is varunder vattnet sjunkit undan l. försvunnit; jfr skrov-is, skravel-is. Bärgen (på Spetsbergen) äro mäst täckta med skrofwel-ijs. Rudbeck Atl. 1: 509 (1679). Den hvita skrofvelisen öfver hjulspåren på andra sidan (om bron) såg så förledande ut. Fitinghoff Tafl. 72 (1886). Man .. begaf sig (vid säljakten) ut på ”skrofvelisen” för att med pikstafvar bedöfva och så med knifven sticka rofdjuren. LD 1903, nr 272, s. 2. —
-LAV. (skrovel- 1907 osv. skrovle- 1798) bot. laven Lobaria scrobiculata (Scop.) DC. (som har smågropig bål). Acharius Lich. 152 (1798). Ursing SvVäxt. Krypt. 180 (1949). —
(2) -RÖST. (mera tillf.) skrovlig röst. Hammenhög Torken 303 (1951). —
-STEN. (numera bl. mera tillf.) skrovlig sten. Hiärne 1Anl. B 4 b (1694).
B (†): SKROVLE-LAV, se A.
Avledn.: SKROVELAKTIG, adj. (numera föga br.) till 1: (något) skrovlig. Finnas, då stenarna bräckte äro som och sees af profwet skroflachtige ställen eller hool, sombligestädes långt öfwer hela stenen. VDAkt. 1694, nr 1172. Wid wägen .. lågg en hwit skorpa, Byssus alba, h(wil)k(e)n bestod liksom af en hwit skroflachtig skiör hinna med hwita gryn på. Linné Skr. 5: 36 (1732).
Spoiler title
Spoiler content