SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRUMP skrum4p, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[sv. dial. skrump, avbalkad vrå, skrubb m. m.; jfr nor. dial. skrump, ngt gammalt o. dåligt; samhörigt med SKRUMPEN]
1) (numera bl. i vissa trakter, bygdemålsfärgat) litet o. trångt rum l. utrymme; skrubb (se SKRUBB, sbst.1); särsk. om avbalkat utrymme (lår l. låda l. dyl.) för förvaring l. fraktande av ngt (särsk. dels om vagnslåda för arbetsvagn, dels om likkista). BL 11: 310 (1845; om litet mörkt rum l. liten skrubb). Arbetsvagn med skrump. BoupptVäxjö 1896. SvD(B) 1956, nr 48, s. 6 (om likkista; från Västergötl.). jfr GÖDSEL-, VED-SKRUMP.
2) metall. vid gjutning enl. viss metod (bullformning) använd mantel av plåt l. dyl. som placeras ovanpå l. runt gjutform för att hålla den samman vid förflyttning l. gjutning. Bergman HbJärn 1: 306 (1932). IntGjuteriordb. 227 (1962).
Spoiler title
Spoiler content