publicerad: 1973
SKRUTT skrut4, i bet. 1 o. 2 m.||(ig.), i bet. 3 n., i bet. 4 r. (Starfelt Blindb. 149 (1951: äppelskrutten) osv.) l. n. (Vi 1949, nr 51—52, s. 54 (: Äppelskruttet) osv.); best. -en resp. -et; pl. -ar resp. =.
Etymologi
[sv. dial. skrutt; jfr d. skrut, kropp, skelett, rygg, puckel; nära besläktat med SKROTT, sbst.2, nor. dial. skrunt, äppelskrott o. d.; jfr äv. sv. dial. skrynta, skrönta, kropp, ryggtavla, skuldra, d. dial. skrutte, kropp, nor. dial. skrunta, kont. — Jfr SKRUTTA, sbst. o. v., SKRUTTIG]
1) (ngt vard.) ss. nedsättande personbeteckning, om obetydlig l. mindervärdig l. oduglig l. liten l. kraftlös l. sjuklig (ofta ålderdomssvag) person. Browallius Byväg. 207 (1934). Hon tyckte polisen i Viköping var ena skruttar som inte kommit någon vart i mordaffären. Taube MordCr. 161 (1952). Myhre är en gammal skrutt. Fagerberg VitmålHj. 202 (1966). jfr: En undantagsgubbe, en sjuttioårig gubbskrutt. Karlén FinNov. 81 (1930).
2) (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) i sg., ss. benämning på djävulen; ofta i sg. obest.; äv. övergående i anv. ss. egennamn (o. stundom skrivet med stor bokstav); jfr 5 slutet. Drangel London Guld 89 (1910). Skrutt har en le uppsyn. Ström SvenskOrdspr. 78 (1926). Skam själv, den sakramenskade Skrutten. Hellström MorgSkälm 78 (1952).
3) (i sht i vitter stil) om (litet,) övernaturligt väsen l. om liten sagofigur med övernaturliga drag; jfr SKROTT, sbst.2 4. Man kan höra och se och till och med förstå, / fast man inte är skapt som skrutt eller skrå. Lundgren Majnyckl. 44 (1931); möjl. till 2; jfr äv. 5 slutet. Jansson VemTröstKnytt. 14 (1960).
4) (i sht i vissa trakter) = SKROTT, sbst.2 3; i sht om äppelskrott o. ss. senare led i ssgn ÄPPEL-SKRUTT. SvD(B) 1952, nr 204, s. 6 (om dåliga äpplen). FoFl. 1952, s. 118 (om äppelskrott).
5) (ngt vard.) i sg. obest., allmännare, övergående till att beteckna ngn l. ngra l. ngt ss. (i något avseende) värdelös(a) l. oduglig(a) l. mindervärdig(a) l. undermålig(a) resp. värdelöst osv.: ”skräp” l. ”smörja” l. ”skit” o. d.; företrädesvis ss. predikatsfyllnad efter vara, i sht i sådana uttr. som det är (bara) skrutt med ngn l. ngra l. ngt. Karlstads .. första halvtid (i bandy) i söndags var bara skrutt. IdrBl. 1935, nr 28, s. 8. Förresten är det ju skrutt med friidrotten, och det blir väl mest speedway på Stadion. SvD(A) 1957, nr 3, s. 10. Den gamla generationen var skrutt. Arnér Finnas 227 (1961). SvD(A) 1965, nr 129, s. 22. — särsk. [sannol. (delvis) utvecklat ur 2; jfr sådana uttr. som se ut som fan, vara mycket ful l. fult klädd o. d.] i uttr. som beteckna att ngn l. ngra l. ngt ser (se) ful(a) resp. fult ut l. har (ha) ett ofördelaktigt l. föga tilltalande utseende o. d.; särsk. i uttr. se ut som skrutt, vara ful l. se mycket alldaglig ut o. d. Den gammalmodiga uppfattningen att en kvinnosakskvinna måste se ut som skrutt. RöstRadio 1948, nr 49, s. 5. Tyska ängsblommor .. ser ut som skrutt i jämförelse med svenska. DN(A) 1965, nr 8, s. 18.
Ssgr (ngt vard.): (2, 5) SKRUTT-BILD. särsk. (i vissa trakter, bygdemålsfärgat) till 2: bild av djävulen. SvD(A) 1925, nr 95, s. 10. —
Spoiler title
Spoiler content