SKRÅKÖPING skrå3~ɟø2piŋ, r. l. m. (Fahlcrantz osv.) l. n. (SAOL(1900) osv.); best. (ss. r. l. m.) -en; pl. (ss. r. l. m., mera tillf.) -ar.
Etymologi
[av SKRÅ, sbst.2 (i bet. 2 a, med tanke på kälkborgaranda o. d. ss. ngt karakteristiskt för skråväsendet), o. den i flera svenska stadsnamn (JÖNKÖPING, LIDKÖPING m. fl.) förekommande efterleden -KÖPING]
ss. skämts. o. vanl. överlägsen benämning på den typiska (svenska) småstaden, stundom äv. köpingen o. d.; (landsorts)håla; äv. ss. fingerat stadsnamn. Så slutade revolutionen i Skråköping. CAWetterbergh i AB 1841, nr 176, s. 3. Tivolis skönhet har erkännts i dess åt hundra lustställen lånade namn, från den Parisiska parken, ned till snart hvarenda skråköpings muntration. Fahlcrantz 4: 171(1865). (Victoria Benedictsson o. Axel Lundegård bodde) på endast ett stenkasts avstånd ifrån varandra i respektive postmästargården och kyrkoherdebostället i den lilla skråköpingen Hörby. OoB 1931, s. 482.
Ssg: SKRÅKÖPINGS-MILJÖ. I en skråköpingsmiljö som 80-talets Hörby. Linder IbsStrindbg 281(1936).
Avledn.: SKRÅKÖPINGSAKTIG, adj. särsk.: inskränkt l. kringskuret småborgerlig l. dyl. Diderot hade .. ur den mest tryckta och skråköpingsaktiga sfär kommit ut till obegränsad och stormfylld frihet. Levertin 11: 58(1899).
