SAOB
Svenska Akademiens ordbok
publicerad: 1973  
SKRÅNING skrå3niŋ2, sbst.2, r. l. f. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[jfr d. skråning; vbalsbst. till SKRÅNA, v.2 (l. det verb som föreligger i sydsv. dial. o. dan. skrå, göra sned, klippa snett o. d., avledn. av SKRÅ, adj.). — Jfr SKRÅDNING]
1) (mera tillf.) förhållandet l. egenskapen att skråna (se SKRÅNA, v.2 1 b). På södra sidan ungefär på midten och rätt högt upp ett fyrkantigt fönster utan skråning. Cornell NorrlKyrklK 37 (1918).
2) (i sht i vissa trakter) sluttning. (Ogräsväxterna) hafva sannolikt förekommit ursprungligen på skråningar med lösare jord. Agardh LinnéArt. 25 (1885). När har världen vänligt tryggat / vandrarns steg på stalp och skråning, / när har väl den bjudit honing? / Hånat har den och förstyggat! Tavaststjerna Laur. 81 (1897). Det kändes, att vi kommit till en brantare skråning i berget, snön gav efter, och vi halkade gång på gång. Boberg FjällmF 177 (1930). Rosenius SvFågl. 4: 154 (1933). Östergren (1940).
Spoiler title
Spoiler content